Trikåer, tonårsliv och trasslande superskurkar

”Spider-Man: No way home” lyfts av skådespelarnas charm

”Spider-Man: No way home”
”Spider-Man: No way home”

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Spider-Man: No way home

Regi Jon Watts, med Tom Holland, Zendaya, Benedict Cumberbatch, Jon Favreau, Jacob Batalon och Marisa Tomei


FILMRECENSION I det som sägs vara Tom Hollands sista solofilm som Spider-Man/Peter Parker har superhjältens verkliga identitet avslöjats, och inget är som förr varken för honom eller hans bästa vänner. 

ACTION/ÄVENTYR ”Spider-Man: No way home” tar vid där ”Spider-Man: Far from home” slutade: superskurken Mysterio har avslöjat Spindelmannens verkliga identitet, och Peter Parker (Tom Holland) och hans bästa vänner MJ (Zendaya) och Ned (Jacob Batalon) jagas på gatorna av hatare, hejare och paparazzis. När de också får sina universitetsplaner förstörda går Peter till Doctor Strange (Benedict Cumberbatch) för att få magisk hjälp med situationen. Det går inte helt enligt plan, parallella universum öppnas och superskurkar och annat från tidigare filmer dyker upp.

Vissa av alla surriga rykten om exakt vilka som ska dyka upp stämmer, andra gör det inte – och om handlingen låter förvirrad är själva förvirringen något de lekt några extra varv med, utan att de som inte snurrat runt i Marvel-forumtrådar eller gått en universitetskurs i Marvel-eftertextsekvenser lämnas utanför.

Tom Hollands ”Spider-Man”-filmer och ”Doctor Strange” är personliga Marvel-favoriter, där den senare lyfts av världsförvrängande magiska effekter och torr, cynisk humor, och de förra två lyfts av särskilt Hollands charm – men också av Zendayas och Batalons, och trions jargong. De tre är så bra tillsammans att mängden skurkar i ”Spider-Man: No way home” mest känns som onödig utfyllnad som drar ner dem. Actionsekvenserna har heller aldrig varit ”Spider-Man”-filmernas styrka – det finns trots allt begränsat många sätt att slänga sig i spindelnät mellan skyskrapor – utan det är mellanrummen och det vanliga tonårslivet som pågår där som är den största och självklara behållningen. I Hollands skepnad har Peter Parker blivit ännu vänligare, varmare, roligare och mänskligare. När han slår sig, slår han sig. När han sörjer, sörjer han. När han är kär, är han kär lite mer på riktigt. Så är det också här, och de många skratta högt-scenerna blandas med några oväntat rörande och tunga. Det är också fint hur filmen slår ett slag för andra chanser, och att Frihetsgudinnan – själva symbolen för andra chanser – får spela en avgörande roll. 


SE OCKSÅ: Serien ”Euphoria”, och förundras över Zendayas bredd. Otrolig!


VISSTE DU ATT... Tom Holland ska spela Fred Astaire i en kommande biopic? (Se, eller se om, hans Rihanna-lip sync battle på Jimmy Fallons show för att förstå varför.)

Publisert:

LÄS VIDARE