Så bra är Moodyssons nya film ”Vi är bäst!”

1 av 2

avJan-Olov Andersson

FILM

Nej, ”Vi är bäst!” är inte bäst, men en charmig, underhållande och lite tankeväckande historia.

Ska vi prata om Lukas Moodyssons ”form”, är det lite som att se ett fotbollslag som imponerar i en träningsmatch, men där det ändå inte riktigt är skarpt läge. Inte en avgörande match i en turnering.

För det är ju så att få svenska filmregissörer skapar så stora förväntningar och förhoppningar inför en ny film som Lukas Moodysson. Med trion ”Fucking Åmål” (1998), ”Tillsammans” (2000) och ”Lilja 4-ever” (2002) filmade han sig inte bara rakt in i den svenska folksjälen, utan skaffade sig fans runt hela världen. Träffade häromkvällen kollegor från brittiska Empire, världens största filmmagasin, och de ville aldrig sluta prata om hur begåvad de tycker Lukas Moodysson är – eller åtminstone var – fram till för sju, åtta år sedan.

För det blev ju så att med ”Ett hål i mitt hjärta” (2004) och ”Container” (2006) skrämde Moodysson bort så många i sin publik, att de struntade i att se mångbottnade och grovt underskattade ”Mammut” (2009).

Förlagan till ”Vi är bäst!” är en serieroman av hustrun Coco Moodysson, ”Aldrig godnatt”. En självbiografisk historia om hennes liv som 13-årig punkare i Stockholm 1982. Hon får i stort sett klara sig själv, då pappan har flyttat och mamman mest är ute och festar och raggar karlar på Café Opera. Fiskpinnar i brödrosten är en typisk middag.

Filmen följer i stort sett boken, med lite ändringar och utvikningar.

De tre tjejerna i huvudrollerna vill starta ett punkband – trots att bara en av dem kan spela, alla andra säger att punken är död och mest bara tycker att de tre tjejerna ser för jävliga ut i sina frisyrer.

Det bästa först:

Mira Barkhammar, Mira Grosin och Liv LeMoyne är makalöst bra i huvudrollerna. Här finns inte en min, blick eller replik som känns fel, trovärdigheten är total. Moodysson har det visat det förr och visar det igen, att han har en förmåga att locka fram det allra bästa ur skådespelare eller, i det här fallet, unga amatörer.

Bobo, Klara och Hedvig, som de tre tjejerna heter i filmen, är alla ganska olika, trots att de har samma drömmar och alla känner sig lite utanför. Bobo är starkt tvivlande på det mesta kring sig själv, från utseendet till vad hon kan åstadkomma. Klara är mer självsäker och kaxig. Hedvig kommer från ett kristet hem, med allt vad det innebär.

Filmen följer tjejerna i plugget, på fritidsgården, runt lite varstans i Stockholm, när de möter killar, första fyllan, trassel med föräldrarna.

Som vanligt tar Moodysson ställning för barnen mot de frånvarande, eller mentalt frånvarande, föräldrarna. David Dencik gör en kul krumelur som en av papporna. Och Anna Rydgren är ett riktigt fynd i rollen som Bobos mamma, som hellre festar och raggar, än tar hand om sin dotter. Den komplikationen hade dock Lukas Moodysson gärna kunnat få utveckla lite grann.

Det finns stundtals, i åtskilliga scener, en härligt ”Fucking Åmål”-liknande känsla. Men som helhet känns det inte riktigt på samma sätt som när man hade sett ”Fucking Åmål”, att man hade varit med om en sjuhelvetes resa in i några människors liv. Så omvälvande och engagerande blir aldrig ”Vi är bäst!”.

Men man blir på gott humör av filmen. Till det bidrar inte minst all tidstypisk musik, bland annat Ebba Grön, KSMB, Ulf Lundell och Ståålfågel. Här finns också en härlig detaljrikedom när det gäller prylar och kläder. Och tveklöst väcker filmen tankar om mobbning och utanförskap.

Ingen i den åldern som de filmen handlar om, bör missa ”Vi är bäst!”. 1982 eller 2013, känslorna är nog ungefär de samma.

ARTIKELN HANDLAR OM