"Jag kände mig äcklig efteråt"

Melinda Kinnaman tränade på porrklubb inför "Hus i helvete"

FILM

Melinda Kinnaman, 30, fick ta till okonventionella knep för sin nya filmroll.

Inför "Hus i helvete" tränade hon striptease på en riktig porrklubb.

- Det var en obehaglig känsla. Jag kände mig smutsig och äcklig efteråt, säger hon.

Foto: HANNA TELEMAN
"DET VAR OBEHAGLIGT" Melinda Kinnaman är nu aktuell i filmen "Hus i helvete", där hon spelar invandrarflickan Minoo som har bott i USA och försörjt sig som strippa. Och Melinda fick prova sin rollfigurs tillvaro - på en porrklubb. "För mig är det en enorm skillnad på att strippa och att spela strippa", berättar hon.

Filmen handlar om en iransk familj i Sverige. Alla bråkar med alla, allra mest är pappan och dottern Minoo ( Kinnaman) i luven på varandra. Så småningom konfronterar hon honom med sitt förflutna, det vi har fått se i tillbakablickar - hon har bott i USA och jobbat som strippa.

"Kändes bra när vi filmade"

- Jag tränade med Gabrielle, som strippat i Stockholm och Tyskland, inför de scenerna. Vi var på en riktig porrklubb, precis innan de öppnade. Ägaren tyckte jag borde träna inför kunderna. Men för mig är det så klart en enorm skillnad på att strippa och att spela strippa.

- När vi filmade i Trollhättan kändes det bra. På med klackarna och stringtrosorna och rökmaskinen igång och så kör vi. Då var jag uppe i varv. Men efteråt kände jag mig bara smutsig. Kände att jag hade exponerat mig, trots att det inte hade varit på riktigt.

Har inget emot nakenscener

Nakenscener har hon annars i princip inget emot, hon gjorde det redan i sin debut som 13-åring, i Lasse Hallströms klassiska "Mitt liv som hund".

- Men det ska förstärka det man berättar, säger hon.

Strax före premiären på "Hus i helvete" ägde det så kallade "hedersmordet" på 26-åriga Fadime rum. Invandrarfamilj och utstötta döttrar - det finns paralleller med filmen.

- Det var hemskt. Fruktansvärt. Sedan, när jag hunnit tänka efter kände jag att det var ännu viktigare med vår film, som ju inte har ett så tragiskt slut.

Jan-Olov Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM