Stämningen är perfekt fångad

Foto: COLUMBIA/TRISTAR
Julianne Moore och Kevin Spacey myser med formfranska och starköl.
FILM

Sjöfartsnytt

Amerikanskt drama i regi av Lasse Hallström, med Kevin Spacey m fl.

Flera av Hollywoods stora namn framför och bakom kameran har förgäves försökt dra igång en filmversion av E. Annie Proulxs prisbelönta roman ända sedan den kom ut för åtta år sedan.

Det är lätt att förstå varför de inte har lyckats.

”Hjälten” Quoyle är en hopplöst misslyckad person. En klumpeduns med fysik som en sumobrottare, utan något som helst självförtroende.

Hans livs enda kärlek och mamman till hans barn, Petal, är borta ur hans liv, efter att ständigt ha bedragit honom. Tillsammans med sin faster flyttar han och dottern till ett fiskeläge i Newfoundland i Kanadas nordöstra hörn. Där har familjen Quoyle sitt ursprung. Och där finns hemska familjehemligheter i det förflutna?

Människor, miljöer och intriger som knappast anses ”sexiga” i dagens Hollywood.

Dessutom har det nog varit svårt att hitta ett slags filmpoesi som motsvarar författarinnans sparsmakade språk. Och då boken dessutom har mer inre än yttre handling – mycket utspelas i Quoyles hjärna och psyke – förstår man problemen ur Hollywoods synvinkel.

Men när man ser Lasse Hallströms filmversion blir USA-kritikernas blandade mottagande för filmen i allmänhet och närmast elaka skriverier om Kevin Spacey i synnerhet, obegripliga.

Med sina slokande axlar, sin uppgivna blick och sitt släpiga sätt att prata, förkroppsligar skådespelaren Quoyle närmast perfekt. Man fattar omedelbart tycke för denna tafatta person, så enormt osäker i allt han gör. I papparollen. I det nya jobbet, att bevaka sjöfartsnytt för lokaltidningen The Gammy Bird.

I vänskapen med ortens själsligt sargade dagisfröken (Julianne Moore), något som kanske kan utvecklas till kärlek. Och så finns där hela tiden sorgen efter den försvunna Petal. Cate Blanchett – härligt vulgär och fräck i käften – spelar henne så bra att man önskar Hallström hade låtit henne få vara kvar och förödmjuka Quoyle lite längre.

Övriga skådespelare – Judi Dench som fastern, Scott Glenn, Rhys Ifans, Pete Postlethwaite och de andra som spelar de färgstarka journalisterna på Quoyles arbetsplats – är också utmärkta.

Miljön där allt utspelas – kylan, snön, vattnet, blåsten – har utnyttjats perfekt för att skapa rätt stämning och Hallström har på ett smart sätt vävt in Quoyles rädsla för vatten i flera scener.

Så lyssna inte på olyckskorparna. Det här är kanske till och med Hallströms bästa Hollywood-film.

Jan-Olov Andersson