Ologiskt och förutsägbart

Bad company

FILM

Det ska vara spännande med bilister som jagar varandra.

Det är det inte.

Det ska vara spännande med en tidsinställd bomb vars röda klocka räknar ner mot explosionssekunden.

Det är det inte. Verkligen inte.

Foto: TOUCHSTONE PICTURES
Chris Rock

Producenten Jerry Bruckheimer har tagit en massa scener som ska vara spännande, som brukade vara spännande, som fantasilösa filmmakare alltid tar till när allt ska vara som det brukar. Och hoppas att publiken kommer som den brukar.

Men ”Bad company” överraskar bara genom att vara så bedövande förutsägbar.

Ändå har den en hygglig utgångspunkt och sevärda aktörer i huvudrollerna. Chris Rock är mycket roligare än andra jämnåriga filmkomiker. Anthony Hopkins ger tyngd åt rollen som luttrad CIA-agent. Han är Tommy Lee Jones i den bit av filmen som liknar ”Men in black”. När han blir partner med skojfriske Rock.

Men han är också professor Higgins i den bit som liknar ”My fair lady”. När han ska utbilda skojfriske Rock.

CIA har nämligen förlorat en viktig agent, mitt i en affär med en f d KGB-höjdare ( Peter Stormare) som säljer en atombomb i resväska. Men en grupp terrorister vill också köpa bomben så därför försöker de döda amerikanen.

Logiken här är, som på många ställen i filmen, obegriplig.

CIA löser problemet genom att be agentens okände tvillingbror hoppa in som ersättare. På några dagar ska han tränas att föreställa CIA-agent som föreställer antikhandlare samtidigt som terroristerna försöker döda honom.

Så han får lära sig om vin och etikett, ett ”skämt” som blev uttjatat redan på Åsa Nisse-tiden.

Mest är det springande och pang pang. Ofta bara allmän förvirring.

Det här är dock den typen av film där skurkarna har röd halsduk så att även de segaste i publiken ska kunna hänga med i vem som jagar vem.

Mycket klyschor. Många skurkar. Många klantar.

Det är målfoto om CIA eller Hollywood framstår som störst klåpare när allt är över.

Bad company

Jens Peterson