Drogad debut i mtv-tempo

Jonas Åkerlund klipper snyggt - men glömmer handlingen

FILM

SPUN

Amerikanskt drama i regi av Jonas Åkerlund, med Jason Schwartzman, Mickey Rourke, Peter Stormare, Alexis Arquette, Eric Roberts mfl

Foto: SF
Jason Schwartzman spelar huvudrollen som Ross i Jonas Åkerlunds skruvade Hollywood-debut "Spun".

Jonas Åkerlunds Hollywood-debut "Spun" har sannerligen inte mycket till handling.

Filmen är snarare som en rörig dagbok i ett antal knarkande Los Angeles-människors liv. Strippor, horor, slackers, arbetslösa, affärsbiträden, knarklangare, knarktillverkare" alla går de på metamfetamin. Alla beter sig som tryckkokare på väg att explodera. Alla mår mer eller mindre dåligt. För att döva de känslorna, stoppar de i sig ännu mer knark. Och mår ännu sämre. Det verkar väldigt jobbigt att knarka.

På så sätt är "Spun" en slags antidrogfilm.

Fast här, precis som i sina rockvideor, känns det också som att Åkerlund är aningen för förtjust i den här dekadenta livsstilen. Som i filmens otäckaste scen. Huvudpersonen Ross ( Jason Schwartzman) har väldigt länge sex med sin flickvän, strippan April ( Chloe Hunter). Sedan binder han fast henne i sängen, naken, sätter tejp över ögon och mun och sätter på en cd-skiva på full volym. Låten hakar upp sig - och Ross bara drar iväg, i flera dygn. Här lämnar Åkerlund verkligen inget åt fantasin. Över huvud taget frossas det glatt i knark, sex, onani, kiss och bajs.

Mickey Rourkes knarktillverkare The Cook, John Leguizamos knarklangare Spider Mike, Brittany Murphys och Mena Suvaris white trash-brudar" alla är så skruvade att det är svårt att säga om skådespelarna agerar bra eller dåligt. Det är inga lågmälda rollgestaltningar, direkt.

Regissörer med ett förflutet inom rockvideor och/eller reklamfilmer verkar ibland vilja dölja taskig personregi eller fantasilös koreografi i till exempel en slagsmålsscen med hysterisk klippning. I "Spun" känns dock den nerviga stilen helt rätt.

Utan energin och de galna infallen, skulle man aldrig stå ut med de enormt jobbiga rollfigurerna.

Fast greppet att skildra hur ruset tar fart, med speedad klippning och extrema närbilder på ögonvitor, känns lite väl tydligt stulet från den liknande - och betydligt bättre och mer engagerande - "Requiem for a dream" (2000).

Jan-Olov Andersson