Lika charmig som ”Tsatsiki”

”Tur & retur” vågar prata allvar, men den gör det mycket underhållande

FILM
Foto: COLUMBIA
Alice i ballonglandet.

Det här är Sverige 2003. Martin är 11 år och bor ensam med mamma i Stockholm. Pappa har flyttat längst upp i Norrland för att börja ett nytt liv. Martin spelar piano och älskar Robert Wells, så mycket att han till och med ser ut som en ung Wells. Martin ska hälsa på pappa långt däruppe. Han vill inte.

Julia är 11 år och bor med pappa i Stockholm. Nu tvingas hon åka till Skåne där mamma ( Helena af Sandeberg) ska gifta om sig med Peter ( Torkel Petersson). Julia vill inte träffa mamma och hon hatar sin styvsyster.

Martin och Julia hamnar i samma väntrum på Arlanda, med varsin adresslapp om halsen. De är väldigt lika (båda spelas av Amanda Davin), så den mer modiga Julia tvingar igenom att de ska byta platser.

Ingen genomskådar skiftet och det blir spännande möten för Martin och Julia som stiger in i nya världar. De inte bara byter kön, de är också olika personligheter som förvånar sin omgivning genom att vara snällare respektive tuffare.

Mest handlar det om barn som är utlämnade åt föräldrarnas nycker. Barn som ogillar när föräldrar bryter upp och börjar nya liv. Som försöker göra något åt den maktlöshet de känner, som ändå hoppas att mamma och pappa ska återförenas.

”Tur & retur” vågar prata allvar, men den gör det mycket underhållande. Ella Lemhagen berättar med gott humör och skarp blick för detaljer. Plutoner av drillade flygvärdinnor som marscherar fram. Torkel Peterssons fåfänga Peter som har en karriär som Pollux i ”Gladiatorerna”, moppegänget i ödebygden och damfrisörerna i rosa. Robert Wells är med som sig själv när unge Martin behöver råd. Det är inte lätt ens att spela sig själv.

”Tur & retur” är nästan lika charmig, och har samma tyngd, som Ella Lemhagens tidigare succé ”Tsatsiki, morsan och polisen”.

Tur & retur

Jens Peterson

ARTIKELN HANDLAR OM