Hip hip Amanda

Nu kommer 2000-talets ungdomsfilm

FILM

Filmen ”G” var tonårsrevolt och rock'n'roll på 80-talet. Nu kommer 2000-talets ungdomsfilm ”Hip hip hora”.

Puls snackar tonårsångest med vårens hetaste debutant Amanda Renberg.

Foto: maria östlin
Amanda skulle inte vilja ställa upp i en dokusåpa – då skulle hon ju få spela sig själv. Så tråkigt.

Lägg namnet Amanda Renberg på minnet. Det är den här 16-åriga Stockholmstjejen som nu tar upp kampen om titeln Sveriges hetaste debutant med "Ondskans" Andreas Wilson. I "Hip hip hora!" spelar hon Sofie som ska börja sjuan och fantiserar om killar. Men högstadiet blir inte riktigt som hon tänkt sig. En fest urartar och en halvt medvetslös Sofie fotas av det tuffa killgänget utan trosor. Plötsligt kallas hon hora! och hennes vänner sviker.

Är högstadiet så här jävligt?

- Nja, det var inte så för mig i alla fall. Jag gick på Adolf Fredriks musikskola och det är nog en ganska skyddad värld, säger Amanda Renberg. Fast kraven att man ska passa in är nog ganska höga överallt.

Det är mycket alkohol och festande, såg din högstadietid ut så?

- Nej. Jag gillar fester där man träffar roliga människor. Jag älskar att gå på fest men inte för festandets skull, inte för att dricka, där har jag aldrig känt någon press.

Har du råkat ut för mobbning?

- Nej, inte alls, inte på det sättet som i filmen. Fast det är klart att man känner igen vissa grejer. Tjejer har rätt lätt att såra varandra och det kan lätt bli tjafs om några går på bio utan att alla får följa med till exempel.

När visste du att du ville bli skådis?

- Tidigt. Jag har varit med i teatergrupper sedan jag var sex år.

Vad har du för förebilder?

- Helena Bergström, Björn Kjellman förstås, han vågar vad som helst och det är inspirerande. Nicole Kidman är fantastisk och Johnny Depp är också väldigt mångsidig.

Skulle du ställa upp i en dokusåpa?

- Nej, varför? Då skulle jag ju vara med som mig själv och det vill jag inte, jag vill spela någon annan.

Tror du på Gud?

- Ja, det gör jag. Jag går i kyrkan lite oregelbundet och kan bli lite skuldmedveten när jag inte går dit. Mina föräldrar är inte religiösa men när jag var nio år kom jag på att jag faktiskt trodde på Gud. Jag är med i katolska kyrkan. Det är en känsla och stämning som gör att jag känner mig hemma där.

Har du någon kille?

- Nej, och jag vet inte hur min drömkille ser ut. Man träffar ju folk ibland som man känner att man har något med. Det är faktiskt så att vem som helst kan bli vackrast i världen.

Vad är det jobbigaste du varit med om?

- Förutom att vara kär? Det var nog när mina föräldrar skilde sig förra året. Det var faktiskt jättejobbigt. Jag var väldigt ledsen. Jag blev liksom tvungen att bli mer vuxen. Alla har kriser och kanske kom min vuxenkris tidigare än för andra. Samtidigt fick jag filmrollen och det hände en massa saker i livet. Jag tror det förändrade mig mycket.

Vad hände?

- Jag hoppade av gymnasiet på teaterlinjen på Södra latin i höstas. Jag vill satsa mer helhjärtat på teatern och det kändes bara meningslöst att gå i skolan. Helst skulle jag vilja söka till scenskolan direkt, men man måste vara 18.

I stället för skolan är det alltså jobbet som gäller för Amanda. Nu hoppas hon på fler filmroller sedan "Hip, hip, hora!" gått upp på bio.

- Jag har inget klart än men några små grejer är på gång, säger hon.

Karin Lindstedt