Skådiseliten på maskerad

Hoberts ”Tre solar” är ännu en svensk historisk film att hoppa över

FILM
Foto: sonet
Lena Endre som fårfarmaren Hanna.

Spåren förskräcker. Historiska episka berättelser och svensk film har sällan gått särskilt bra ihop, även om det förstås finns lysande undantag, som Jan Troells "Utvandrarna" och "Nybyggarna" (1971, 1972) och Bille Augusts "Jerusalem" (1996).

Några dunderfiaskon är de filmer som nämns här under. Richard Hoberts medeltidsdrama har det raljerats över i media redan i förväg och när trailern har visats, har delar av publiken hånskrattat. Så det finns ingen anledning att vara elak, utan snarare att lite ledsamt konstatera att det här är filmen där nästan inget riktigt fungerar.

"Petri tårar" (1995), med alla sina brister, lyckades åtminstone hyfsat trovärdigt ta oss med till medeltiden.

Här känns det mer som om ett gäng ur svenska skådespelareliten är på maskerad, några med illasittande peruker.

Och dialogen känns väldigt sällan särskilt gammaldags. När Lena Endres fårfarmare Hanna förklarar för svärfar ( Sven-Bertil Taube) att hon måste rida iväg för att möta maken Ulf ( Mikael Persbrandt) vid kusten, han har varit utomlands och krigat i korstågen, så låter hennes överlämning av barnen som om det vore vilken förortsfru som helst i dagens Sverige som behövde hjälp med barnpassningen.

Samma sak när Marie Bonnevies Emma - mamman som tillsammans med sina tre barn har slängts ut av sin egen make för att de kanske bär på pesten - förklarar för Hanna hur eländiga karlar kan vara. Det låter mer som hämtat ur en pilsnerfilm, eller en nutidsfilm, än ur ett 1300-talsdrama.

Richard Hobert har sagt att han skildrar en värld som lever i en ständig osäkerhet med hot om krig och nya dödliga sjukdomar. Då som nu.

Ett problem är att hans intrig är väldigt tunn, att den snarare känns som om det kunde vara en bihistoria på några sidor ur Jan Guillous Arn-böcker.

Ett annat är, som sagt var, hopplös dialog. Men över huvud taget är detta en film som lider brist på spänning, på rollfigurer att engagera sig i, på något över huvud taget som berör mellan det att huvudpersonerna förflyttar sig till häst.

Undantaget är Rolf Lassgårds Torben Barberare, som vi först möter inlåst i en bur, ful, skitig och elak. Alla scener med honom har en intensitet och trovärdighet som resten av filmen totalt saknar.

Tre solar

Jan-Olov Andersson