Haltande nazi-story

”Kvinnorna på Rosenstrasse” är sevärd – men glöm inte näsduken!

FILM
Foto: triangelfilm

Att sätta tänderna i andra världskriget och förintelsen är ingen lätt uppgift för en regissör. Det är svårt att inte fastna i standardskildringar av vår fruktansvärda nutidshistoria och efterapa tidigare filmer som gjorts i ämnet.

Roman Polanski lyckades dock ovanligt bra i ”The Pianist” härom året. Nu har Margarethe von Trotta också hittat en egen historia i historien. ”Kvinnorna på Rosenstrasse” handlar om pianisten Lena Fischer som kämpar för att hennes judiske man ska släppas av nazisterna och filmen bygger på verkliga händelser. Tillsammans med en grupp andra ariska kvinnor står Lena varje dag utanför det hus där nazisterna fängslat deras judiska makar och protesterar.

Filmen håller dock inte samma höga klass som ”The Pianist”. Problemet är att den haltar mellan nutid och dåtid. Scenerna från andra världskrigets Berlin är oerhört starka och gripande. Den tyska stjärnskådespelerskan Katja Riemann gör ett strålande porträtt som Lena Fischer. Allt detta hade räckt och dessutom blivit till en fantastisk film.

Men nu nöjer sig inte Margarethe von Trotta med det utan snubblar in i nutid och en dotter som ska söka sanningen om sin mors förflutna. Det blir lika plastigt som ett avsnitt av den gamla tyska serien ”Kliniken”. Den stela Maria Schrader är verkligen ingen hit som den giftasvuxna dottern i New York.

”Kvinnorna på Rosenstrasse” är ändå klart sevärd. Glöm inte näsduken bara!

Kvinnorna på Rosenstrasse

Karin Lindstedt

ARTIKELN HANDLAR OM