Jag blundar när de visar trailern

FILM

Jag vill inte veta.

Ingenting.

När jag ser en film är det underbart om bioduken är blank och historien kan överraska.

Men ofta är det inte alls så.

Är man intresserad av film läser man om vad som är på gång och snappar upp en del. Och i det här jobbet måste vi ha koll framåt. Vad regissörer och skådespelare håller på med.

Trailers och affischer gör sitt bästa för att vi ska få reda på för mycket, ibland precis hela handlingen. Jag sitter ofta blundande och håller för öronen när de visar för mycket ur kommande filmer.

Jag vill inte veta.

Ofta har vi läst boken som filmen bygger på.

Det är sällan man får chansen att se en film och inte veta någonting alls.

De som gör filmerna har olika sätt att möta åskådarens förväntningar. Ibland utgår de ifrån att vi vet en massa saker. Ibland tvärtom. Fransmännen som gjort ”Seraphine” måste ha tänkt sig att ingen vet att hon var konstnär. En stor del av filmen berättas som om det var en hemlighet att hon målade och en lång bit in kommer det som ett avslöjande att?... aha, det var färg hon samlade ihop.

Fast gissningsvis har de som köpt biljett till ”Seraphine” i förväg förstått att den handlar om en kvinnlig konstnär.

Jag antar att många som ser Harry Potter-filmerna redan har läst böckerna och därför vet hur varje film slutar. De senaste historierna på bio har haft i böckerna överraskande dödsfall, men när filmerna kommer blir chocken inte lika stor.

Genom hela bokserien finns frågan om läraren Severus Snape är ond eller god. Den som läst alla böckerna vet svaret, men i nu aktuella filmen ”Harry Potter och halvblodsprinsen” är det fortfarande minst sagt oklart.

Samtidigt kan jag se om filmer, och gör det ofta. Man kan upptäcka nya saker, eller skratta åt samma skämt en gång till eller bli rörd och tårögd på precis samma vis.

Det är inte enkelt.

Men de där filmerna man vet ingenting om är de man minns bäst.

Som när jag såg ”Pulp fiction” första gången i Cannes. Ingen hade sett den, ingen visste vad som väntade. Samma sak med David Lynchs ”Wild at heart” i samma franska filmtempel. När jag såg ”Inglourious basterds” första gången var jag också tillräckligt ovetande för att bli överraskad gång på gång.

En vit bioduk. Ingen aning. Allt kan hända.

Så ska det vara.