– Det tuffaste jag har varit med om

Kikki Danielsson tvingas bära skyddsmask mellan tagningarna på soptippen i Mapouto

1 av 3
LUKTKRIS Kikki Danielsson försöker hålla humöret uppe trots att hon fick så ont i huvudet att hon var nära att spy av lukten på soptippen. ”Man ska tänka en gång till innan man klagar. Man ska vara tacksam för det man har. Jag skulle inte vilja leva så här”, säger hon.
FILM

Maputo. Röken ligger tung över Maputos största soptipp.

Bland däck, plast och metaller försöker Sean Banan, Dr Alban, Johannes Brost och Kikki Danielsson spela in ”Seanfrika”.

– Det var den värsta dagen i min filmhistoria, säger Johannes Brost efter inspelningen.

Lukten gör att man får kväljningar och röken sticker i ögonen. Flugorna surrar.

Den enorma soptippen ligger en halvtimmes resa utanför Moçambiques huvudstad Maputo.

”Luften är hemsk”

Bland cirka fem meter höga drivor av rester av kartonger, plast och bildäck spelar Sean Banan, Kikki Danielsson, Johannes Brost och Dr Alban in det som ska bli slutscenerna i familjefilmen ”Seanfrika”.

– Det här är äckligt. Luften är hemsk, säger Dr Alban.

”Bor i helvetet”

Lokalbefolkningen gräver i högarna för att hitta saker som kan säljas för återvinning. Där soptippen tar slut ligger deras lerskjul. Att vara här är deras jobb.

– Jag fick ont i huvudet och så var jag nära att spy när jag kom förbi någon lukt, säger Kikki Danielsson.

Dagens scener är de mest krävande hittills under inspelningarna.

– Det här är det tuffaste jag har varit med om, men när det går upp och ner och så tänker man att det är ”once in a lifetime” att vara med i den här filmen är, säger hon.

Själva har de skyddsmasker mellan tagningarna. Det har inte lokalbefolkningen.

– Jag skulle inte vilja se deras lungor. Jag vet inte ens om jag sett sånt här på tv. Man ska tänka en gång till innan man klagar. Man ska vara tacksam för det man har. Jag skulle inte vilja leva så här. De bor i helvetet, säger Kikki Danielsson.

Ville ge bort kläderna

Reaktionerna hos skådespelarna är kraftiga. Kikki tänkte till och med ge bort några av sina kläder.

– Jag funderade på vilka plagg jag hade i väskan som jag ville ge henne vi pratade med. Men då skulle det ju vara orättvist mot de andra. Man känner att man vill göra någonting, man kanske skulle ta med dem hem allihop, adoptera dem, säger hon.

Men de misstänker att biopubliken kommer att ha svårt att förstå hur lokalbefolkningen verkligen har det.

– Jag tror att publiken kommer känna det mycket mer än i alla andra filmer i Sverige där man visat att det är fattigt här. Men man har aldrig visat den här grova nivån, men jag tror personligen att alla måste vara här för att känna det till hundra procent, säger Sean Banan.