”Jag krävde en kvinnlig regissör”

Mikael Persbrandt i stor intervju om ’Hamilton’, familjen och att vara mjukis

1 av 2 | Foto: Sara Ringström
Miakel Persbrandt igår, tillsammans med regissören Kathrine Windfeld.
FILM

Hårda muskler. En mjuk själ.

Mikael Persbrandt ville ha både övertygande action och starka känslor för Hamilton.

Och krävde en kvinna som regissör.

Mikael Persbrandt tyckte de skulle spänna musklerna.

Ett halvårs förberedelser. En rejäl budget. En actionfilm som kunde konkurrera. En stuntkoordinator som jobbat med ”Bourne”.

– Jag hade inte varit med annars, säger Mikael Persbrandt, 48. Det skulle vara en genrefilm som håller internationell klass. Jag har gjort så många ”Beck”-filmer och annat. Hade vi inte levererat hade jag tackat nej. En annan förutsättning var en kvinnlig regissör som är intresserad av det som händer mellan människor. Inte bara bombastiska explosioner.

”Välgörande med kvinnor”

Det blev danska Kathrine Windfeld.

– Jag tycker det är välgörande med kvinnor i det här ultravåldsfacket, säger Mikael Persbrandt.

Kathrine Windfeld berättar att hon tittade just på ”Bourne” och ”The American”, med George Clooney som prickskytt, som inspiration.

– Det behövs en kvinnlig regissör för att ge följande regianvisning: Spela som George Clooney, säger Mikael Persbrandt. Det skulle inte Kjell Sundvall säga.

En stor utmaning

De fnissar gemensamt åt Windfelds beskrivning av Persbrandt som Hamilton.

– Snygg, springer, skjuter – och har känslor. Vilket recept!

Hur viktigt är det att vara vältränad? Det är skillnad på att vara elitsoldat och se ut som en.

– Jag tyckte publiken var värd ansträngningen. En skyldighet. Vi ska bjuda publiken på en smällkaramell. Och då ingick det att träna upp mig. Man kan tycka vad man vill om spelet, men jag håller fan i mig i pickan på rätt sätt. Jag har gjort jääävligt många armhävningar.

Och du mår bra av all träning?

– Ja, det har varit jäkligt kul. Och en utmaning. Det kanske är förstadiet till en 50-årskris.

Vill du själv regissera?

– Jag tänkte jag ska bli 50 först. Om något som ligger närmast hjärtat. Det finns skådespelare som gjort sådana filmer. Jag kanske också har en sådan personlig historia. Jag fnular på det.

Som Gary Oldman och Tim Roths regidebuter, ”Nil by mouth” och ”The war zone”?

– Ja, Gary Oldman och Tim Roth och Sean Penns ”Indian runner”. Väldigt personliga filmer, ur deras liv antar jag. Något eget man vet hur man ska berätta.

Du skulle vara bra på att sätta dig själv i andrahand, säger Kathrine Windfeld.

– Det övar jag på hela tiden. Jag har ju barn, säger Mikael Persbrandt. Då är man nummer två eller tre.

Är det välgörande med barnen?

– Ja, oerhört. Det var inte en dag för tidigt.

”Är lyckligt lottad”

I december tog han med familjen när han filmade scener för ”The hobbit”.

”Hypnotisören” med Lasse Hallström börjar filmas i Stockholm 11 januari.

– Dom var med på Nya Zeeland. Jag är lyckligt lottad. Jag har kanske 40 dagar hos Lasse, vi har tiotimmarsdagar så det blir intensivt. Men sedan är man ju ledig.

Efter ”Hypnotisören” väntar mer ”The hobbit”-inspelning och den tredje Hamilton-filmen.

– Hela min idé nu är att inte jobba för mycket. Man blir ju uppbjuden till dans i mitt yrke. I början av min karriär tackade jag ja till varenda jävel som ville dansa med mig. Nu försöker jag, fast jag är konflikträdd, att säga nej tack.

”Är stel och sträng”

”I nationens intresse” är den första av tre filmer. Persbrandt berättar hur han uppfattar Carl Hamilton.

– För mig är han djupt förståelig och begriplig och sympatisk. Men om jag träffade honom skulle han nog verka skrämmande och stel och sträng, en helt annan person än jag är.

Din motspelare Iben Hjelje beskrev dig så här i samband med ”Stockholm Östra”: ”Micke är maskulin intill dinosaurie, en testosteronbomb, men också en av de känsligaste män jag träffat. En mjukis. Han har fantastisk tillgång till sina känslor och vågar använda det.”

– Det var jäkligt fint. Jag är glad om man uppfattar mig så. Det har funnits ett macho-epitet som jag aldrig känts vid. Det är möjligt att jag får skylla mig själv för det. Men jag är oerhört känslig.

En riktig mjukis?

– Ja, på många sätt. Vad nu det är. En rädd människa.

ARTIKELN HANDLAR OM