Molly Nutley om sin skräckroll: ”Kunde känna mig äcklig”

Berättar om inspelningen av nya filmen ”Alena”

1 av 7
FILM

Idag är det premiär för det nya svenska skräckfilmsdramat ”Alena”.

Filmen spelas nästan uteslutande av unga tjejer och deras sexualiteter är flytande.

– Ingen är lesbisk och alla är lesbiska, säger regissören Daniel di Grado.

Skräckdramat ”Alena” har tidigare beskrivits i Aftonbladet som en blandning mellan filmerna ”Låt den rätte komma in” och ”Fucking Åmål”, fast i Lundsbergsmiljö. Filmen handlar om Alena (spelas av Amalia Holm) som börjar på internatskola och direkt blir trakasserad av skolans tuffa tjejer. Tillslut rycker Alenas bästa vän, Josefin in (spelas av Rebecka Nyman) och blodet börjar flyta.

Molly Nutley spelar en av huvudkaraktärerna, den hänsynslösa översittaren ”Filippa”.

– Jag har aldrig spelat en så brutal karaktär innan så det var jättekul och väldigt jobbigt. Hon är ju så vidrig att jag ibland kunde känna mig äcklig efter att vi spelat in en scen, säger Molly Nutley.

”Fått vänner för livet”

Lyckligtvis var skådespelarna duktiga på att slå på och av sina karaktärer och kunde behålla en trevlig stämning mellan tagningarna. Efter fem veckors intensiv inspelning beskriver Molly Nutley perioden som sin bästa jobbupplevelse någonsin.

– Vi blev som en familj under inspelningen. Jag har ju fått vänner för livet efter de här veckorna. Felice Jankell till exempel, henne har jag hittat en själsfränder i, säger hon.

Regissören Daniel di Grado är inte sen med att hylla skådespelarnas rollprestationer.

– Det är svåra roller att spela. De är fysiska och med ett psykologisk djup, framför allt Alena-rollen. Men alla har gjort ett helt fantastiskt jobb. Jag hoppas verkligen att jag får chans att jobba mer med de här tjejerna i framtiden, säger han.

”Känns helt otroligt”

”Alena” bygger på Kim W. Anderssons serieroman med samma namn. Det var en höstkväll 2011 som han och filmens regissör Daniel di Grado träffades första gången under ett skräckfilmsquiz på filmhuset i Stockholm. Redan där började idén om en filmatisering att gro och nu fem år senare har filmen premiär.

– Det känns helt otroligt! Men jag har ju levt med den här filmen ett tag nu så jag har väl kommit över den initiala chocken, säger Kim W. Andersson.

Enligt honom är filmen en mix av olika genrer men med skräcken ständigt närvarande.

– Jag har alltid inspirerats av skräck och alltid sett otroligt mycket skräckfilm. Det är en genre som inte anses ha så hög kulturell status idag men jag tror det håller på att ändras, säger han.

”Lesbisk skräckserie”

Redan i serieromanens första recension beskrevs boken som en ”lesbisk skräckserie". Nästan alla Kim W. Anderssons serier handlar om tjejer. Han tycker generellt att det finns en brist på spännande berättelser om tjejer.

– ”Alena” blev ett genusprojek. Alla, från skurk till hjälte, skulle vara tjejer. Den enda typiska kvinnliga rollen, det romantiska objektet, skulle vara en kille, säger han.

En skillnad mellan boken och filmen är att Alena i boken har kärleksrelationer med både en kille och en tjej medan det i filmen bara är med tjejer.
I filmen har karaktären Fabian istället förvandlats till Fabienne och spelas av Felice Jankell.
Regissören Daniel di Grado ville inte huvudkaraktärens utsatthet skulle bero på hennes sexuella preferenser.

– Hon skulle inte bli retad för hennes lesbiska relationen utan det är snarare hennes klassresa som gör att hon blir trakasserad. Ingen är lesbisk men alla är lesbiska i fillmen. Jag tycker att sexuella preferenser ganska ointressant år 2016, det är helt upp till var och en, säger han.

ARTIKELN HANDLAR OM

Film