Patrik 1,5

FILM

Vemodigt om kärlek och längtan efter gemenskap. I ett pastelligt Sverige, en villaidyll som kunde vara färglagd av dagisbarn eller fotograferad av Lars Tunbjörk.

Naturligtvis finns det smärta och falskhet bakom solen och de käcka replikerna.

Nya i bostadsföreningen är Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson). Ett rart par som välkomnas med frampressat vänliga leenden av de flesta grannarna. De berättar att de ska adoptera.

Det visar sig svårt att hitta ett barn, men på socialkontoret får de till sist besked att de kan få en pojke. Patrik ska vara 1,5 år men visar sig var 15 när han dyker upp. Patrik skriker att han inte vill bo hos bögar och de vill inte ha honom.

Efter larm och bråk och förolämpningar visar det sig förstås att alla vinner på att lära känna varandra.

Örhängen av Efva Attling (silver) samt America och Dolly Parton (melodiska) ger karaktärsdrag åt rollfigurerna. Sångerna dock i svenska versioner. Bilden av grannarna till Sven och Göran blir ofta karikatyr, men huvudpersonerna har fått intressantare roller och skådespelarna gör allt rätt. Annika Hallin som Svens ex-fru och Amanda Davin (”Tur & retur”) som butter tonåring är också bra. Bildberättandet är uppiggande. Ella Lemhagen gör alltid sevärda filmer.

Den intressanta laddningen uppstår när Sven och Göran reagerar mycket olika på att ha en strulig kille i huset. Filmen är övertygande när den visar hur motsättningen drar isär de tidigare förälskat kyssande och kelande två männen.

15-årige Patrik, som omtalas som trasig och omöjlig, behöver inte många minuter på sig för att hitta sina uppgifter och bli en fin kille. Den här filmen är inte rädd för enkla lösningar.

Trädgårdsskötsel, pizza, en hund – och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Filmen både driver med de idealen och omfamnar dem. Klatschigt färgstark som en målarbok – och till sist lika enkel att fylla i.

Jens Peterson

ARTIKELN HANDLAR OM