Hjärtslitande att se Rourke

Mickey Rourkes rollprestation i The Wrestler är fantastisk

FILM

Drama av Darren Aronofsky med Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood m fl.

Foto: NONSTOP ENTERTAINMENT
Mickey Rourke förjänar alla priser han fått för rollen som avdankad wrestlingstjärna, skriver Emma Gray Munthe.

Randy ”The Ram” Robinson lever på berömmelsen från 80-talet, när han var en av wrestlingvärldens största stjärnor. Hans ansikte är uppsvullet och fårat, hela han är sliten och trött, han har hörapparat men bleker fortfarande håret blont och bär det i hästsvans. Numera hankar han sig fram genom att uppträda på smågalor och olika event där han tillsammans med andra avdankade stjärnor ställer upp på bilder med fans och skriver autografer. (Exakt det där är anledningen till att jag aldrig kunnat förmå mig att besöka Sci-fi-mässan när den kommit till stan, det skulle vara alldeles för beklämmande att se före detta stjärnor råka ut för detsamma i verkligheten.)

The Ram är omtänksam och snäll mot de flesta i sin omgivning, extravänlig kanske mot strippan Cassidy. Kontakten med dottern är inte den bästa, och i grund och botten är han en väldigt ensam människa. Om Sylvester Stallones Rocky i senaste filmen verkade trivas ganska bra med att småpyssla på sin restaurang, dra gamla boxningsanekdoter och vara utanför rampljuset, klamrar sig The Ram fast med alla medel och trick i boken – just för att det är det enda han har. Det är fullständigt hjärtslitande att se, och hans tafatta försök att göra saker bra med dottern är svåra att titta på. Det må vara gjort förut och förutsägbart till tusen, men det gör inte Mickey Rourkes fantastiska rollprestation mindre eller sämre på något sätt.

Att han tagit en hel del inspiration från sitt eget trassliga liv står utom tvivel, castingen är perfekt och i kombination med regin han fått från Darren Aronofsky är resultatet något som helt välförtjänt prisbelönats flera gånger redan. Nästa söndag får vi se om det också leder till Oscarn för Bästa manliga huvudroll.

För att vara Aronofsky är filmen förvånansvärt linjär och enkelt berättad, vilket jag gillar men kanske gör andra besvikna. Filmen ska också ha en extra eloge för de deprimerande och fulsnygga americana-miljöerna, och Bruce Springsteen-älskare kan glädjas åt den för ändamålet specialskrivna ”The Wrestler” på soundtracket.