Osanning och konsekvens

Försoning är smärtsamt vacker

FILM

Brittiskt drama i regi av Joe Wright efter Ian McEwans roman, med bl a Keira Knightley, James McAvoy och Saoirse Ronan.

En skrivmaskin knattrar rytmen.

Det startar med ord. Ord som fantasi, ord som skrämmer, ord som sårar.

Brittiska gods är en passande spelplats när man vill säga saker som inte sägs. Människor som skriker inombords men behåller det artiga ansiktet. Människor som säger en sak med munnen, en annan med ögonen. ”Försoning” är släkt med storheter som ”Återstoden av dagen” och ”Den engelske patienten”, skickliga förvandlingar av bok till film.

Det är 1935. Rika dottern Cecilia (Keira Knightley) inser att hon och kokerskans son Robbie (James McAvoy) är förälskade. De har två erotiskt laddade möten. Vittne till båda är Cecilias 13-åriga lillasyster Briony, som missförstår vad hon ser.

Briony är filmens berättare, i tre olika åldrar. En biroll, den som avgör många människors liv i en skoningslös historia. Skrivmaskinsljud håller pulsen genom filmen.

Första tredjedelen utspelas en het sommardag på godset. Familjen har middag med gäster. Några barn försvinner, ett brott begås. Berättelsen fortsätter 1940 när kriget håller isär de älskande.

Regissören Joe Wright gjorde flera snygga kameraåkningar i debuten ”Stolthet och fördom”. I ”Försoning” har han en magnifik scen utan klipp där kameran följer soldater vid stranden i Dunkerque. En imponerande fem minuters uppvisning, makalöst när män grälar, hästar avlivas, en kör sjunger, pariserhjul snurrar och krigsfordon förstörs i ett enda andetag. I slutet av filmen en lång tagning som dröjer vid Vanessa Redgraves ansikte när hon berättar klart.

Tekniskt briljans. Men ”Försoning” lever på sitt starka innehåll, på fängslande bilder, på utmärkta skådespelare som ger liv åt gripande öden. Kärlek, skuld, klasskramp och längtan. Smärtsamt vackert.

Jens Peterson

ARTIKELN HANDLAR OM