Svag Johan Falk duger gott ändå

till den nya, svenska thrillern

Foto: Nordisk film
FILM

Johan Falk - Gruppen för särskilda insatser

Efter tre energifyllda filmer - Noll tolerans (1999), Livvakterna (2001) och Den tredje vågen (2003) - med Jakob Eklund som Johan Falk, polisen som ständigt gick sina egna vägar, kändes det som att regissören Anders Nilsson tog ett rejält kliv till i sin utveckling med När mörkret faller (2006). Där använde han all den muskulösa berättarkraft han skaffat sig under tjugo år i filmbranschen för att berätta om Sverige nu och i dag, om allt från hedersmord till hustrumisshandel. Engagerande historier om vanliga människor i ovanliga situationer.

Biopubliken uteblev. Lia Boysen vann märkligt nog en Guldbagge för en helt annan filmroll. Så småningom fick dock även När mörkret faller sin välförtjänta publik, via dvd. Och regissören Anders Nilsson, han har återvänt till polishuset i Göteborg där alltihop med Johan Falk startade. Det börjar med att han efter fem år vid Europol i Haag har återvänt hem för att ingå i GSI, Gruppen för särskilda insatser.

De bekämpar den grova brottslighet som ökat oroväckande mycket i Göteborg. Det är allt från spektakulära värdetransportrån till skottlossning på Hotel Gothia Towers. Men ju mindre man vet om filmen i förväg, desto bättre. Många tidningsartiklar runt den har tyvärr redan avslöjat för mycket. Jag nöjer mig med att konstatera att Nilsson självklart behärskar de många actionscenerna.

Att alla skådisar är helt OK, men att det tar sin tid att vänja sig vid komikern Mikael Tornving som polis. Att Joel Kinnaman med sin intensiva utstrålning är vår nästa stora filmstjärna. Att filmen nog ändå är den svagaste Johan Falk hittills, fast mest för att den känns så mycket som uppbyggnad inför de kommande fem tv-långfilmerna. Men med femtioelva Beck- och Wallander-filmer, varför inte en Johan Falk-serie också? Som bruksspänning fyller den mer än väl sitt syfte.

ARTIKELN HANDLAR OM