Depp förför och förvirrar

FILM

Public enemies

Foto: UIP
Karaktärsstudier får stå tillbaka för estetiken i Michael Manns vansinnigt snygga ”Public enemies”.

1995 iscensatte regissören Michael Mann mästarmötet ”Heat”, med giganterna Al Pacino och Robert De Niro som två män på varsin sida av lagen.

Och med ”Public enemies” har han slagit in på samma spår igen, genom att låta två av dagens absolut finaste lite yngre skådisar – Johnny Depp och Christian Bale – spela tjuv och polis.

I centrum för historien, som är till stora delar sann, står den notoriske bankrånaren John Dillinger (Depp), som härjade i den amerikanska mellanvästern under den stora depressionen i början av 30-talet.

Med sitt charmiga sätt, sina skickligt genomförda kupper och sina legendariska flykter blev han något av en folkhjälte, samtidigt som han och hans kumpaner retade gallfeber på polisen.

En poliskår som framstod som klumpig, korkad och handfallen, men så småningom tog i med hårdhandskarna under ledning av J. Edgar Hoover – som deklarerade krig mot brottsligheten, släppte lös pitbullagenten Melvin Purvis (Bale) på gangstrarna, och lade grunden till FBI som det ser ut i dag.

”Public enemies” – vars tredje stora roll görs av Marion Cotillard som Dillingers älskarinna – har fått skiftande recensioner i USA, och lär få det även här i Sverige.

Michael Mann har nämligen inte gjort det enkelt vare sig för sig själv eller för tittarna, utan har låtit den klassiska, heltäckande biografi som han hade kunnat göra stå tillbaka för en vansinnigt snygg konstgangster som inte sysslar med vare sig bakgrund eller karaktärsstudier.

Vi kastas in i Dillingers liv när han redan är en fullfjädrad brottsling, en radda av historiska figurer och kända skådespelare passerar revy utan några större kommentarer, och det skjuts, rånas och flys lite till höger och vänster.

Förvirrande? Ja, en aning.

Men också fascinerande och förförande.

Åtminstone för den som inte nödvändigtvis måste ha en förklaring till varför John Dillinger var en bankrånare – utan nöjer sig med att veta att han var en förbaskat hal, stilig och framgångsrik sådan.

Och sedan kan luta sig tillbaka och njuta av skådespelet.

ARTIKELN HANDLAR OM