Håller tittaren i ett fast grepp


127 timmar

FILM

DRAMA Ju skickligare den här filmen lyckas berätta, desto mindre vill man titta på den.

Den som inte vet, och inte vill veta, vad den handlar om ska inte läsa vidare.

Allt hände på riktigt 2003. Den äventyrlige Aron Ralston, 27, ger sig ut i öknen i Utah för att vandra i en canyon. Han faller ner i en spricka och hans högra hand kläms fast av ett klippblock mot bergväggen. Han har väldigt lite mat och dryck med sig. Ingen vet var han är.

Aron sitter fast i drygt fem dygn, därav titeln. Han kommer loss genom att skära av sin arm nedanför armbågen.

Det är här det skickliga och realistiska berättandet kommer in. Det är lätt att lida med huvudpersonen. ”127 timmar” är en klaustrofobisk mardröm, och det är inte precis ett lyckligt slut när han till sist lyckas hugga av sin arm. Han har bara en slö kniv, så först måste han bryta benen i armen ett par gånger.

Filmen visar också övertygande hur äckligt det kan vara att dricka sin egen urin.

Suveräne Danny Boyle inleder ”127 timmar” i hetsigt storstadstempo med hög musikpuls. Här finns ett möte med några unga kvinnor på vandring, gott om tillbakablickar och hallucinationer. Märkliga bilder, nervig klippning.

James Franco är mycket bra. Stackars Aron sitter fast. Men filmen är aldrig stillastående.

FAKTA

➕➕➕➕ 127 timmar

Regi Danny Boyle, med James Franco, Amber Tamblyn, Kate Mara.

ARTIKELN HANDLAR OM