Kommissarie Väck & Johan Falsk?

Så realistiska är snutarna och scenerna i svenska polisfilmer – experterna hyllar – och sågar längs fotknölarna

1 av 5
”Wallander.”
NÖJE

Folk tycks aldrig tröttna på svenska polisfilmer.

Wallander, Winter, Huss och Falk i all ära.

Men hur trovärdiga är deras polisiära insatser på vita duken egentligen?

Poliskommissarie Martin Beck anländer till en brottsplats. Med sig har han sin trogne vapendragare Gunvald Larsson. De lunkar runt en stund, pratar med några poliser och kliar sig på hakan. Slipsarna slår i vinden.

Detta är en typisk filmscen vi lätt kan föreställa oss om vi någon gång sett en ”Beck”-film. Och ärligt talat: det har inte varit särskilt svårt att undvika.

För den strida ström av svenska polisfilmer som producerats genom åren tycks aldrig vilja sina. Medelålders herrar med bastanta efternamn som Beck, Van Veeteren, Hassel, Wallander, Winter och Falk lotsar oss genom ångestfyllda historier och svårlösta mordfall. År ut, och år in.

Men hur trovärdiga är de egentligen?

– Beck och Wallander är bara skit, det är trams, säger författaren och kriminologen Leif GW Persson.

– Det är inte bara orealistiskt, det är också så jävla osannolikt. Jag har hållit på med brott i hela mitt liv, och jag har aldrig varit i närheten av de där jävla serieritualmördarna som är legio i de där serierna.

Falk blev utbildningsfilm

Men kanske måste man skilja på ett kryddat dramaturgiskt manus, och rena felaktigheter i polisens dagliga arbete. Kanske måste man också fråga sig vem det egentligen är som bryr sig.

En som bryr sig är Anders Nilsson. Han har skrivit och regisserat filmerna om polisen Johan Falk.

– Rikspolisstyrelsen begärde tillstånd av oss för att få använda förra serien i utbildningen för deras informatörsverksamhet. Det var så extremt nära verkligheten.

Anders och producenten Joakim Hansson bestämde sig från början: De skulle göra Sveriges första riktiga polisfilm. För att få maximal trovärdighet började de involvera riktiga poliser, infiltratörer, kriminalreportrar och gamla brottslingar i filmskapandet.

– Det var vår ambition redan från ”Noll tolerans”. Alla andra polisfilmer gör ju egentligen moderna kopior av Agatha Christie. Hitta liket i biblioteket, och så kommer kommissarierna in. De åker ju aldrig ens till brottsplatsen!

Men långt ifrån alla polisfilmer anses trovärdiga. Redan nämnda ”Beck” väcker inte bara motvilja hos Leif GW Persson. Även polisen och tidigare ”Robinson”-vinnaren Martin Melin kan bli förvånad över kommissariens agerande.

– När till exempel Beck får larm om att man hittat ett lik i något hus så susar han i väg dit med blåljussirener. Då kan man undra: Vad är det han har så jävla bråttom till? Alltså, det är en död kropp. Den ska ingenstans.

”Gör 90 procent”

Martin Melin har jobbat som uniformerad ordningspolis i hela sin karriär. En titel som enligt honom har porträtterats ganska illa på film genom åren.

– En ordningspolis är ofta någon som står och ser lite dum ut och vaktar en avspärrning. I verkligheten är det ju de som gör 90 procent av allt polisarbete vid en brottsplats under de första timmarna.

Men allt är inte inkorrekt på vita duken. Enligt Stefan Holgersson, polisinspektör och även lektor vid Linköpings universitet, speglar svenska filmer också drivna poliser som lever nära varandra, och som ibland har jobbiga chefer.

Cheferna inte med i matchen

– Filmerna kan spegla frustrationen bra. Att cheferna inte sällan ställer till saker, och inte riktigt är med i matchen. Då framstår de ofta som ganska problematiska.

I äldre svenska filmer var det ofta riktiga poliser som ringdes in. I dag har de ersatts av statister. Mika-Christer Mäenpää sadlade själv om från sjöfartsskyddskontrollant till polisstatist, och driver nu en egen polisskola – för statister.

– Man får komma ihåg att polis­rutiner alltid kommer att krocka med filmskapandet.

När Mika-Christer var med i filmen ”Beck – I stormens öga” blev det till exempel problem med ”180-gradersregeln” – alltså att man måste hålla kameravinklarna på samma sida en osynlig linje för att undvika förvirring.

– Då körde jag polisbil och produktionen ville sätta en av de gripna precis bakom föraren. I verkligheten skulle man aldrig göra så. Den gripne får aldrig komma åt den som kör. Men då var det kameraplaceringen som hade sista ordet.

Fiktionen i första rummet

Även skådespelarna drillas i grundläggande polisarbete. Träning i skytte och vapenhantering, och närvarande vapenexperter på inspelningsplatsen var till exempel standard för skådespelerskan Angela Kovács, som spelar kriminalinspektör Irene Huss.

– Säg att du i filmen ska söka av ett rum. Då går du inte bara och ställer dig i mitten och glor. Det finns ett trestegsmoment du ska följa, där man först ska titta in, sen gå ännu längre in, och sen är man inne. Men sen säger kanske någon att det inte funkar, att det tar för lång tid. ”Vi går in så här i stället”. ”Men så gör man inte i verkligheten”, svarar experterna. ”Nej, men så gör vi på film”.

FAKTA

POLIS-FÖRHÖRET

Leif GW Persson, 67, kriminolog:

Foto: LOTTE FERNVALL
Leif GW Persson.

– Det finns en riktigt bra svensk polisfilm – och det är ”Lasermannen”. Den filmen tycker jag är en ganska trovärdig i skildringen av polisens utredningsarbete vid ett grovt brott. Poliserna beskrivs på ett trovärdigt sätt: ganska tysta, medelålders män, inte alls klädmedvetna och sådär. Men även själva arbetet, att de mest sitter och läser olika papper. Inte som i Beck när de kutar runt och viftar med skjutvapen hela tiden. Jag har fan aldrig sett en dragen pistol på en polisstation i Sverige. Fast den första Beckfilmen som gjordes, ”Roseanna” från 1967, med Keve Hjelm i huvudrollen tyckte jag var riktigt bra. Den var realistisk.

Foto: MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK

Carin Götblad, 56, före detta länspolismästare i Stockholm:

– Jag tycker svenska polisfilmer ofta är ganska dåliga. Om poliser var som Gunvald Larsson skulle vi inte få många brott lösta. Han gapar och skriker, lyssnar inte, är lättkränkt och våldsam. I verkligheten skulle Gunvald Larsson blivit avstängd och omplacerad för länge sen. Men en serie som jag tyckte om var ”I mördarens spår” med Helen Mirren. Hon var modig, intelligent, lugn och analytisk. Och så måste man vara som polis. Det var mycket trovärdigt.

Martin Melin, 45, polis:  

Foto: ANDERS DEROS

– Det finns en svensk film som heter ”I lagens namn” från 1986, som är baserad på Leif GW Perssons bok ”Samhällsbärarna”. Filmen speglar väldigt bra hur polisen var i början av 80-talet, då boken är skriven. De är väldigt råa och våldsamma, och jobbar mycket i gråzonen. De är dåliga poliser, helt enkelt. Men språket, jargongen och attityden mot de här missbrukarna de möter i filmen är väldigt nära verkligheten. Jag började på polisen i samband med detta generationsskifte, så jag har jobbat med de poliser som var verksamma på den tiden.

Mika-Christer Mäenpää, utbildar polisstatister:

– Jag gillar ju Johan Falk-filmerna. De är inspelade i Göteborg och på västkusten, så jag har själv inte varit med. Men de har varit väldigt bra. De är trovärdiga, till en viss del. Sen tycker jag även att de äldre polisfilmerna är ganska bra. Men då var det ju också ofta riktiga poliser som var med som statister.

ARTIKELN HANDLAR OM