Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nöjesbladet / Idol

”Vi förnedrar inte någon”

Clabbe af Geijerstam om utskällda "Idol 2004", sitt liv utan barn - och döden

För 30 år sedan blev han ofta sågad av kritikerna.

Nu krossar han själv popstjärnedrömmar i tv-programmet "Idol 2004".

Rena mobbningen, tycker många.

- Jag känner mig aldrig taskig, svarar Claes af Geijerstam.

Clabbe parkerar en stor och blank motorcykel i solskenet på Djurgården i Stockholm.

På 80-talet lyssnade vi på honom varje fredag i mitt tonårsrum, spelade in poplåtarna (som han alltid pratade sönder början och slutet på) i radioshowen Rakt över disc som var det coolaste som hände under hela det årtiondet.

Clabbe var diskjockey och en av de mest kända och trendiga som fanns. En ikon under en glittrande diskoboll som kunde prata jättefort.

Nu står han här livs levande, mycket lång och med samma pojkaktiga stämma.

Under den svarta hjälmen, de slitna jeansen och skinnjackan har han blivit en äldre man. 58 år och ganska trevligt fårig.

Clabbe beställer strömming med mos, lingon och mjölk på den fina restaurangen.

Vi pratar om hans nya jobb, det som sanningssägande popstjärneexpert i juryn för tv programmet "Idol 2004".

En plats där tusentals unga fått sina stjärndrömmar mosade framför tv-kameror. Clabbe har hållit för öronen och knipit med ögonen.

Han har bett dem sluta innan de nått refrängen.

Han har sagt att de måste byta kompisar och stämma sångpedagoger och framför allt upprepat:

"Du sjunger skitdåligt!"

Och nu är nästan hela landet i uppror. Vissa kräver att det nybrutala tv-programmet bums läggs ned.

Vad tänker du om de våldsamma reaktionerna ditt jobb har väckt?

- Man får stå ut med att det blir lite överreaktioner från föräldrar som tittar med sina barn. Men det är inga barn som vi bedömer, det är ungdomar som vi väldigt noga har gått igenom vad det här innebär med. De som ställer sig framför juryn vet att vi är rättframma och ärliga. Vissa vet att de suger, men driften att vara med i tv är starkare än att skona sig själv från bedömning.

Kan tonåringar utan tv-vana föreställa sig konsekvenserna av att sågas i tv?

- De har fått veta mycket väl vad det handlar om och skrivit avtal på det. De har sett klipp från amerikanska "Idol" så de är inte alls så oskyldiga som man tror. Däremot kan man undra vilka föresvävningar några har fått hemifrån, föräldrar som säger "allt är möjligt, du kan det här, du är duktig" fast de vet att de inte har en suck.

Vad menar du är överreaktioner?

- Att man ger sig på oss i juryn om att vi är föråldrade dinosaurier som kommer att dö i träsken och liknande. Vi avrättas dessutom på internetsajter av de ansvariga redaktörerna.

Varför måste ni vara elaka och säga att de tävlande sjunger skitdåligt, göra grimaser och håna?

- Man ska komma ihåg att programmet är hårt redigerat. De minuter som vi ägnat åt varje tävlande har klippts ner till 12 sekunder. Produktionsbolaget har valt att visa det tuffaste som sagts när vi har varit som tröttast och argast efter att ha sett 30-40 dåliga tävlande.

Vad tycker du om det?

- Det är tufft. Det är klart att det inte hade blivit så stor debatt om man hade tagit med lite snällare klipp och mer humana omdömen. Men det blir absolut inte bra tv om vi bara säger nej tack, men sanningen är att det är just det vi har gjort i hundratals fall, men det är inte de som visas.

Varför inte?

- That"s television! (Det är tv!)

Varför upprör ni?

- Juryn säger vad tv-tittarna hemma i soffan säger till varandra men som inte lämpar sig för tryck. Det är nytt.

Vem tycker att det är roligt att bli förnedrad i tv?

- Jag tycker inte att det är förnedrande, att förnedra någon vore om vi skulle måla bokstäver på dem eller kladda ner dem, kasta saker på dem. Det gör vi inte. Vi talar om vad vi tycker om deras prestation.

Hur känns det när någon börjar gråta över juryns bedömning?

- Det går över, de får tröst av programledarna. De flesta som gråter är de som är bra, de som är nära att komma med men som inte gör det. Jag känner mig aldrig taskig. Vi har skalat bort allt lull-lull och säger som det är i stället för att uppmunt-ra till något som vi inte tror på.

Många kräver att programmet läggs ner (53 procent av dem som röstat på aftonbladet.se), vad tänker du om det?

- Jag tror inte på att de tycker så, jag tror att de vill se mer.

Har du själv blivit sågad?

- Många gånger. Under en folkparks-show i början av 1970-talet blev jag så nergjord att jag inte vågade visa mig på en vecka.

Hur kändes det?

- Man skäms lite, men om man kan läsa mellan raderna i sågningen ser man ju att det man framförde inte var så bra.

Kan man skapa en idol?

- Jaha! För mig är pop en dagslända. Jag säger inte att vi kan skapa en stor artist med en hel karriär. Vi kan skapa en popidol och en sådan byts ut mycket fort i dag.

Hur då?

- Om man jämför med när jag var popidol, när allting började på 60-talet med Ola and the Janglers fick vi hitta på den svenska popen tillsammans med Shanes, Hepstars och Tages. Vi var pionjärer och det fanns inget facit för hur man skulle göra. Vi fick klippa och klistra våra egna kläder, hitta på låtar. Nu finns det en enorm musikindustri och ett jätteintresse bland yngre att med receptet skapa sig en karriär inom pop, rock eller musikal.

Hur ser receptet ut?

- Popstjärnan måste förstås ha en grundtalang och vad vi kallar "det". Sedan är det bara att ta tag i kreationen: stajla, fota, göra video, hitta en bra låt. Det finns mycket kunniga människor som hittar rätt låt bland all världens låtskrivare. Vi har tekniken att förändra en ganska bra röst och koppla till ett jättecoolt utseende och göra en stjärna.

Varför vill så många bli idoler?

- I dag är det många fler som är talanger jämfört med när vi spelade, möjligheten att konsumera musik är tusenfalt större än när jag var ung. Då var det inte så många som visste hur man skulle sjunga mer än till exempel Alice Babs, Tova Carson och Jerry Williams. I dag finns dessutom en berättarindustri runt popidolerna: hemsidor, fanklubbar och enorma turnéer. Det skrivs ständigt om popstjärnevärlden som glamorös och spännande. Den världen lockar.

Vad lockar mest?

- Hos många är det kändisskapet.

Vad drev dig att bli popstjärna på 60-talet?

- I takt med framgångarna blev drivkraften naturligtvis: Titta på mig! Det var jävligt kul att ligga etta på tio-i- topp och att fansen rev oss i håret, drog knapparna ur våra kläder och ritade hjärtan och pilar i dammet på turnébilarna.

Varför slutade du?

- Jag hade inte kapacitet som solosångare, kunde inte dra ett helt lass själv, det visste jag redan då.

Vad har du gjort sedan "Rakt över disc" försvann från radion i slutet av 80-talet?

- Varit på jobbet! Jag förlorade mitt språkrör radion, program för unga människor ska göras av unga människor, var direktivet från Sveriges Radio. Jag var för gammal, tyckte man. Mossig. Men det fanns ett jättestort tryck på att jag skulle komma ut till diskotek och spela runtom i landet och det har jag fortsatt med. "Rakt över disc" är fortfarande på turné flera dagar i veckan, jag kör på klubbar och stamställen oftast utanför Stockholms tullar.

Vad driver dig nu?

- Att fortfarande vara efterfrågad, att få uppdrag och att genomföra dem så jäkla bra som möjligt.

Varför har du ingen egen familj?

- Jag kom för sent in i matchen, tror jag. Jag tänkte runt 35-40 att jag skulle ha barn men jag var ju aldrig hemma, jag var i Japan, på klubbturnéer, hade många tjejer, en i månaden och tyckte inte att det var någon som levde upp till den drömbild som jag hade skapat.

Ångrar du det?

- Jag saknar att jag inte har barn. Men jag kan ju leka en jättebra pappa åt andra, till mina syskonbarn och jag har många i mitt umgänge som har tonåringar som är jätteroliga att ta hand om. I min ålder ser man också fördelarna, lyxen att inte ha behövt lägga 20 år på att gå upp tidigt om morgonen och skicka någon till skolan och brottas med kvartssamtal eller trilskas med en ton-åring som ber en fara åt helvete.

Du närmar dig 60-årsdagen, hur är det att åldras?

- Tvärlugnt. Som passagerare på det här lilla gruskornet i universum där det finns enorm svält, barnadödlighet och en livslängd på 40 år på många ställen har jag fått mycket mer än genomsnittsindividen. Här är jag en välmående, snart 60 årig man. Jag ska vara jäkligt tacksam och kan egentligen lägga mig ner och dö lugn. Men jag vill leva hundra år till.

Maria Trägårdh
SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
Om Aftonbladet