Officiell kärlek

Författare: Jenny Eriksson
Titel: "Officiell kärlek"

NÖJE

"Så nu går andra filmen snart upp på biograferna. Kan du beskriva din roll i den här jämfört med första filmen?"

Han skruvade lite på sig av obehag. Den här frågan, liksom alla andra frågor en trött och ointresserad reporter kunde ställa, hade han fått tusentals gånger och han svarade lika rutinmässigt som vanligt. Intervjun förlöpte likadant som alla andra och efter precis tio minuter tackade reportern för sig och gick sin väg.

Klockan var elva på kvällen och det hade varit den sista intervjun för dagen. Han satt kvar i fåtöljen och stirrade på väggen framför sig. Det hade varit en mycket hektisk dag med intervjuer sedan tidigt på morgonen. När hade han ätit sist? Det måste ha varit någon gång på förmiddagen, men han kände sig inte hungrig. Han drog fram sitt cigarettpaket ur bakfickan och tände den sista cigaretten. Förr hade han gått fram till fönstret för att röka men det var inte längre någon idé, det blev alltid sådant kaos på gatan då. Han slöt ögonen för ett kort ögonblick.

Dörren öppnades och hans manager klev in följd av två livvakter. "Är du redo att åka tillbaka till hotellet?" Han tittade upp. "Så redo jag kan bli antar jag."

Han satte på sig jackan och drog kepsen långt ner över ögonen. Ju närmare ytterdörren han kom desto mer kände han hur pulsen ökade, svetten bröt fram ur pannan och halsen kändes torr som en öken. Hans två livvakter gick på varsin sida om honom och hans manager gick före och tryckte ned handtaget på dörren.

Ljudet som slog emot honom var öronbedövande och blixtarna från kamerorna gjorde det omöjligt att se något. Han sneglade upp och volymstyrkan ökade genast markant. Plötsligt gav kravallstaketet vika och ett hav av människor vällde emot honom. Hans livvakter sög tag i honom och började plöja sig fram genom den tjocka massan. Överallt händer som rev och slet i hans kläder och hår. Livvakterna gjorde sitt bästa för att hålla folk borta men det var omöjligt. Till slut lyfte en av dem upp honom och bar honom som ett litet barn de sista meterna fram till bilen.

Dörren stängdes och chauffören började långsamt sicksacka sig fram.

"Det var värst vad de var på i dag hörru", sa chauffören. "Ja, de är på hugget", skämtade han tillbaka.

Han var bra på det, att lägga till ett glatt leende och någon fyndig kommentar. Men sanningen var den att hjärtat fortfarande slog som trumpinnar i bröstet på honom och han kämpade för att rösten inte skulle spricka. Det hela var fullständigt absurt.

Men han ångrade ingenting. Hur kunde han göra det när den där lilla namnteckningen som hade lett honom till denna enorma succén även lett honom till hans livs största kärlek, som just nu låg i hans säng och väntade på honom.

Hotellet var som vanligt omringat av skrikande fans när de kom fram, men chauffören körde direkt ned i garaget och där kunde han via hissen ta sig upp på sitt våningsplan. Hela våning 10 var stängd för övriga hotellgäster i ett försök att skydda skådespelarna. "Klarar du dig själv härifrån?", undrade en av livvakterna när hissdörrarna öppnades. Hans svit låg ungefär 15 meter bort. "Det ska nog gå bra", svarade han artigt och släntrade bort mot dörren. Egentligen hade han velat rusa den sista biten, men det skulle väcka misstankar. Vem som väntade på honom fick absolut inte avslöjas.

Tidningarna gissade och kom på den ena rövarhistorien efter den andra.

Han drog upp nyckeln ur fickan och låste upp. Sviten var helt mörk och gardinerna fördragna, han kunde bara svagt urskilja inredningen. Men han lät ljuset vara släckt, krängde av sig skor och jacka och smög mot sovrummet medan han lät plagg efter plagg falla till golvet. Framme vid sängen kunde han se en liten figur som låg invirad i täcket. Hennes långa kastanjebruna hår flöt ut över kudden och hon sov djupt. Han skulle kunna stå där och se på henne i en evighet. Så fulländat vacker och perfekt hon var för honom. Deras kärlek hade varit näst intill ögonblicklig och det kändes så oerhört skönt att ha henne vid sin sida, om än högst anonymt, när världen såg på. Tidningarna hade skrivit i månader om deras påstådda romans men de hade envist dementerat alla rykten. En liten stund till ville de ha för sig själva. Förr eller senare skulle sanningen komma fram och den dagen den sorgen.

Han drog försiktigt undan täcket, kröp upp i sängen och lade sig intill henne. Hon gnydde till, vände sig mot honom och utan att öppna ögonen slöt hon sina armar runt honom och kysste honom försiktigt på munnen. "Shhh, sov vidare du om du vill", viskade han medan han besvarade hennes kyss. "Är du galen?", mumlade hon. "Hur ofta får vi chansen att vara ensamma i sängen utan ett helt kamerateam som står och tittar på?"

Det var all inbjudan han behövde. Han drog henne ännu närmare sig och började med händer och tunga sakta utforska varje del av hennes kropp.

Efteråt låg de tysta i varandras armar tills gryningsljuset sipprade in mellan gardinerna. "Jag måste gå", viskade hon. "Nej, snälla, inte än, det måste fortfarande vara natt", mumlade han i hennes hår. "Klockan är fem på morgonen", fnissade hon. "Snart kommer hela teamet inklampande och det blir mycket att förklara om de hittar mig här i din säng."

"Äh, låt de komma", sa han högt, kastade av sig täcket och hoppade upp på sängen. "Låt världen veta då!" Hon såg på honom och log. "Men jag vill ha dig för mig själv. I alla fall ett litet tag till. Snälla? Snart nog får jag officiellt dela dig med tusentals fans världen över."

"Dito", sa han och satte sig ner bredvid henne igen. "Men en liten stund till kan jag väl få ha dig hos mig?" Han slöt henne i sina armar. "Jag släpper dig aldrig", viskade han i hennes öra.

"Det hoppas jag verkligen inte."

När hon någon timme senare samlade ihop sina kläder och smög ut genom dörren saknade han henne som vanligt så att det värkte i kroppen. Han hade inget planerat för förmiddagen så han vände sig om, slöt ögonen och försökte sova. Efter en halvtimme gav han upp. Han gick upp och tog på sig kläderna, tog fram sin gitarr och satte sig i soffan. Förstrött började han spela på en melodi som hade funnits i hans huvud ett tag nu. Den fick honom att tänka på henne och hur hon bara genom att se på honom fick honom att vilja flyga. Men den lät helt annorlunda på gitarr än han hade tänkt sig och han fick inte alls samma känsla för den. Han la ifrån sig gitarren, tog telefonen och slog numret ned till receptionen. Samtalet var kort och koncist. Portiern bad att få återkomma strax och mindre än fem minuter senare ringde telefonen. Man meddelade att VIP-baren hade ställts i ordning till hans förfogande. Han drog på sig sina skor och smög försiktigt ut genom dörren.

Nere i lobbyn var det också förvånansvärt lugnt. Han drog upp luvan över huvudet och släntrade bort till receptionen. Portiern nickade med huvudet mot en stängd dörr där hans två livvakter redan stod och väntade. De öppnade dörren och han gled tyst in. Han log för sig själv. Det hade sina fördelar att vara den hetaste kändisen för tillfället. Pianot stod uppställt mitt i rummet och en ensam lampa lyste ovanför det. Han satte sig på pallen och drog försiktigt med fingrarna över tangenterna. Musiken hade varit en del av honom så länge han kunde minnas. Det var hans räddning när det kändes som om hela världen slet i honom. Han blundade och lät melodin strömma genom hans händer och ner i pianot. Nu lät det precis som han tänkt sig.

Plötsligt hörde han hur dörren slogs upp bakom honom. Han vände sig irriterat om, men frös till när han såg uttrycket i sin managers ögon. "Vad är det?" Managern svalde hårt. "Det var en bil, på fel sida av vägen, chauffören hade inte en chans... Jag vet inte hur skadad… fan också… vad gör vi nu då?"

"Vem har krockat?", frågade han men han behövde inte vänta på svaret. Han förstod vem det var. Med ett par snabba kliv var han framme vid dörren och hans livvakter hade svårt att hålla samma fart som honom.

Utanför hotellentrén stod mängder av fans och väntade på honom men han såg dem inte. Ursinnigt tryckte han sig genom skaran och tvingade en taxi att stanna genom att ställa sig i vägen för den mitt på gatan. Han hoppade snabbt in och livvakterna hade inte en chans att hinna efter honom. Taxichauffören vände sig surt om för att fälla någon spydig kommentar, men ångrade sig snabbt är han såg det sammanbitna ansiktet. Han klarade inte av mer än att väsa fram vart han skulle. Sedan satt han tyst och stirrade ut genom fönstret. En enda tanke malde genom hand huvud. Hon måste vara ok. Framför sjukhuset hade redan en mängd journalister samlats. Så fort han steg ut ur bilen flockades de runt honom som hungriga vargar. Men inget kunde stoppa honom och han slog sig igenom den kompakta massan och in på sjukhuset. I receptionen fick han veta vart hon låg. "Snälla, försök stoppa dem", sa han lågt och nickade mot horden av journalister som vällde in genom dörrarna. Sen sprang han så fort benen bar honom. Gode gud säg att hon är ok.

Hon låg i en säng med slutna ögon. Ansiktet var blekt och täckt av blåmärken och torkat blod. Huvudet var täckt av ett tjockt bandage och håret hängde stripigt ned på hennes axlar. Han stannade i dörröppningen, vågade inte andas, var hon? Nej, hon andades. På darrande ben smög han fram till hennes säng och sjönk ned på kanten. Han tog hennes slappa hand mellan sina och smekte den ömt. Först nu vågade han tillåta sig att känna något och alla känslorna vällde som en flodvåg över honom. Han hade aldrig känt sig så rädd, liten och hjälplös. Tårarna rann nedför hans kinder men han brydde sig inte om att torka bort dem. "Jag älskar dig", viskade han, om och om igen. "Snälla vakna, jag älskar dig." Hon öppnade sakta ögonen och såg på honom. Samtidigt stormades rummet av journalister. Fotoblixtrarna smattrade och ljudvolymen steg av alla frågor. Men han varken hörde eller såg dem. Han lutade sig fram, tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne. "Jag älskar dig också", mumlade hon mellan kyssarna.

Och bakom dem ökade blixtarnas smattrande.

ARTIKELN HANDLAR OM