Halleluja – konserterna har botat min kyrkofobi

NÖJE
Foto: Foto: SARA RINGSTRÖM
Tara är ny recensent.

De luktar död och gråt och saknar luft.

Inte konstigt att jag har aktat mig för dem.

Fram till nu.

Jag har alltid haft svårt för kyrkor. Inte av någon religiös anledning, så vitt jag vet har jag varken någon beef med Gud eller Jesus. Ändå är jag sjukt obekväm med att sätta min fot i Herrens crib. Det är som att det inte finns någon luft där inne. Jag blir alltid torr i munnen och yr i huvudet. Plus att jag inbillar mig att det luktar död och sorg framme vid altaret.

Och så har vi tvångstankarna förstås. Den där sakrala, nästan provocerande tysta miljön väcker alltid någon slags tillfällig tourettes i mitt huvud. När prästen börjat predika vill jag inte göra något annat än att ställa mig upp och skrika könsord jättejättehögt – bara för att jag kan. Det är tur att jag är en väluppfostrad kvinna. Annars hade nog ett antal dop, bröllop och påtvingade julottor slutat med katastrof.

Med detta i åtanke förstår du kanske varför jag undvikit kyrkor i största möjliga mån. För något år sedan blev jag ändå ditlockad. Kyrkorna började nämligen konkurrera med rockklubbarna som konsertlokal, och plötsligt spelade flera av mina favoritartister under Gud Allsmäktigs tak. Way Out West knöt till sig både Domkyrkan och Annedalskyrkan i Göteborg och frestade med artister som Anna von Hausswolff och James Blake. I Malmö bjöds det på en elektronikaspelning vid altaret och i Stockholm blev Filadelfiakyrkan en hotspot för en konsertsugen crowd.

I måndags såg jag min idol Lauryn Hill i just Filadelfiakyrkan och blev återigen påmind om hur lyckat det är att förvandla kyrkan till konsertställe. Lokalen skänker livemusiken lite värdighet. Ljudet är bättre. Publiken är nyktrare. Det är många gånger trevligare att kolla på ett gig i kyrkan än på en sliten rockklubb där musiken ändå blir överröstad av brölandet från baren. För att inte tala om hur gôtt det är att slippa stå i en iskall hockeyarena med noll feeling och buffliga vakter.

Nuförtiden trivs jag i kyrkan. Tvångstankarna? Well, jag jobbar på det. Men jag slipper i alla fall kippa efter andan. För när musiken kom in i rummet tog den också med sig nytt syre.

Hallelujah!

Tara Moshizi