Festivalboomen gör att mina minnen flyter ihop

NÖJE

Jag har aldrig duckat rocken så skickligt som under sommaren 2014.

Inte för att skryta men mina färdigheter har varit i världsklass.

Från början verkade det vara en omöjlighet.

Men med en rävs listighet – och en kanna Pimm’s – lyckades jag dribbla bort ett helt sällskap från festivalen Wireless i London. Detta trots att vi både hade biljetter och befann oss två ynka tunnelbane­stationer från området.

Som alltid gäller det att identifiera svagheter och sedan slå till.

Med samma fingertoppskänsla såg jag till att vi just den där helgen i juli även gick miste om The Libertines återförening på en festival i Hyde Park. Det var en knepigare uppgift men jag har bara ångrat mig en aning efteråt.

Varje gång har jag dock intalat mig att jag gjorde rätt i att bevara minnet av Pete och Carl i högform från bandets spelning på Kägelbanan i Stockholm 2003.

Man måste vårda sina konsertminnen också – inte bara skaffa sig nya.

Hela sommaren har gått i samma spår. När någon har ropat festival har jag snabbt pekat åt andra hållet.

Det finns en anledning.

Jag har gett rocken varje sommar sedan 1996. I sexton års tid har jag packat festivalväskan och donerat min tid, min hygien och mina pengar. Jag har nött golv och gräsmattor framför så många band som jag inte minns namnen på.

Istället för att ställa den vanliga frågan vad jag kunde göra för rocken frågade jag nu vad rocken kunde göra för mig.

Ingenting, visade det sig.

Så jag bokade av konsertkalendern och stannade hemma.

Allt hör givetvis ihop med det senaste decenniets festival- och konsertboom.

För det kan tydligen bli för mycket av det goda. Vem kunde ana att den teoretiskt omöjliga ekvationen stämde ändå?

Till slut flöt minnena ihop. Jag kom inte längre ihåg vad jag hade sett.

Vad jag inte hade sett och vad jag trodde att jag hade sett. Hur var det egentligen med Bob Dylan på Konserthuset 1966? Tiden behövde nollställas.

Det enda som grämer mig från sommaren 2014 är utsålt-skylten som satt uppspikad vid ingången till världens bästa festival Green Man i Wales.

Nästa år lägger jag av med de här dumheterna och köper biljett i januari.

ARTIKELN HANDLAR OM