Henrik Berggren var livräddaren i nöden

Gjorde utanförskapet till den vackraste formen av mänsklig existens

1 av 3
Berggren och BD inspirerade till en subkultur.
NÖJE

I tisdags fyllde Sveriges bästa band tjugo år.

Eller åtminstone deras debut­skiva.

En värld utan Broder Daniel hade inte varit en värld.

”Ett riktigt band ska ha en egen kultur.”

Det var först efter att Henrik Berggren, under en intervju på restaurang Tranan, sagt orden som tanken ordentligt föll på plats.

Det är ju långt ifrån alla band som har en egen kultur. I stället brukar de vara en del av något. Ingå i ett sammanhang.

Jag har många gånger berättat om pandakulturen för vänner utomlands. Pratat om de fastlimmade guldstjärnorna under ögonen, den utsmetade kajalen och det tuperade håret. Förklarat att stilen uppkom kring bandet Broder Daniel och att deras sångare Henrik Berggren är den största stjärna som Sverige har.

De har lyssnat och frågat vidare. Pandor alltså. Några har försökt dra paralleller till emo-kulturen och ja, det är kanske det närmaste som går att komma internationellt. Fast pandorna hörde endast till ett band. Det fanns inte behov av fler.

Att många har påverkats av Broder Daniel men att ingen har lyckats följa i deras fotspår är logiskt. Det beror lika mycket på det ortopediskt irrationella mönster som stegen placerat sig i som att Broder Daniel var speglingen av en persons hjärna. En mastermind av kaos.

Det finns ingen som Henrik Berggren.

Jag vill inte ens tänka på hur den svenska musikhistorien hade sett ut utan honom.

Henrik Berggrens sturm und drang-utbrott har alltid fått den unge Werthers lidanden att verka relativt sansade i jämförelse.

Den i dag 40-årige sångaren gjorde utanförskapet till den vackraste formen av mänsklig existens. Kanske var det därför inte konstigt att det ett tag – när bandet på 90-talet befann sig mellan två skivor – gick ett rykte om att Berggren börjat jobba som kurator på en högstadieskola i Göteborg.

Ingen formulerade ju ångest som han. Med exakt rätt antal ord och med den efterföljande känslan av att allt utanför ändå var bättre än det som fanns där innanför.

Som så många andra rykten kring Broder Daniel visade sig kuratorspåret inte stämma.

Henrik Berggren har räddat sina liv på distans.

Den 21 april 1995 släppte Broder Daniel ”Saturday night engine”. Det är tjugo år sedan men det finns egent­ligen inget då kring Broder Daniel. När bandet tretton år senare – och fem år efter sin sista skiva – gjorde sin avskedsspelning på Way Out West var det en färsk kull pandor som stod längst fram och grät så att kajalen flödade.

Ångest och ensamhet behöver alltid hitta ett hem.

Det är lätt att skriva om historien i efterhand men när Berggren, på Emmaboda­festivalen 1997, för andra gången på samma spelning ramlade raklång av scen trodde jag inte att Broder Daniel skulle gå så mycket längre. Det var så osannolikt.

Det finns givetvis inget unikt i att försöka hävda att det band som har betytt mest för en själv också skulle vara det viktigaste i historien. Att åren går men känslan av en stjärnspets som trycker in i den tunna huden kring ögat aldrig går ur kropps­minnet.

Lundell listar: Apati i veckan

1 Årets sommarplåga. I torsdags kom ett mejl som berättar hur framtiden låter. Ja, om man med framtiden menar den bokstavliga framtiden - sommaren 2015. Årets sommarplåga har gjort entré och De Vet Dus ”Fy fan vad stek” kommer att förfölja oss ända in i höstmörkret. På statshotellet, under Stockholmsveckan och i närbutiken. Det enda positiva är att snart vänder det. Två månader till midsommar och sedan är det höst.

Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Lena Dunham.

2 ”Girls” som film. Okej, det här är egentligen ingenting att oroa sig för innan almanackan närmar sig 2030. Men ändå. Bara detta att Lena Dunham nämner att göra film av sin succéserie ”Girls” är oroväckande. Dunham säger till Variety att hon redan nu fantiserar om en filmatisering som utspelar sig när Hannah, Shoshanna, Jessa och Marnie blivit 40. Åh nej. Men en ångest i taget. Den ena foten framför den andra.

Blur.

3 Blurs comeback. Ja vi älskade alla Blur när det begav sig. Men vi måste alla vara vuxna och komma ihåg att för varje gång som de i dag avverkar ”Song 2” och ”Parklife” dör lite av historien. För Blurs tid var ju så fenomenal då. Vad ska de i nutiden att göra? För att lägga sten på apatibörda kom i veckan både nyheten om en eventuell återförening av Oasis och Netflixs upptining av ”Huset fullt”. Får man gå och lägga sig snart?

Kristin korar

VECKANS ...

Foto: Lotte Fernvall
Joel Kinnaman.

... hjälte 1. ”Päls­industrin är inte bara grym, den är också giftig och skadlig för miljön”, skrev skådespelaren Joel Kinnaman i veckan till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht. Brevet - som var på engelska - förmedlades av djurrättsorganisationen Peta och undertecknades ”Sincerely yours, Joel ­Kinnaman”.

… hjälte 2. ”Jag är less på troféjägare som försöker ursäkta sin grymma hobby genom att säga att de gör en insats. De exploaterar fattiga.” På sin Facebooksida laddar komikern och djurvännen Ricky Gervais om mot ut­övare av troféjakt på den afrikanska kontinenten.

Ricky Gervais.

… mandolinchock. Vad är det som händer? Brittiska Mumford and Sons låtar brukade ju vara fullproppade av det trevliga instrumentet mandolin. På skivan ”Wilder mind” - som släpps på onsdag - hörs dock inte en mandolin så långt örat räcker. Var kan man klaga någonstans?