Viljan är lugnet i obarmhärtigt kaos

Iiris Viljanen FOTO: Sandra Johnson
NÖJE

Det är dystra tider vi plötsligt lever mitt i. Vilken tur då att musiken finns. Det kanske låter som ett lamt konstaterande men vad skulle vi annars göra?

Kanske kommer det aldrig ett bättre tillfälle än nu för att be mina grannar om ursäkt. Vid det här laget måste ju hela bostadsrättsföreningen Skruven ha hört ”Ljuset själv” – den förra Flora och Fauna-sångerskan Iiris Viljanens duett med Isabel Neib – lika många gånger som jag. Den senaste månaden har det stundtals varit den enda låt som jag lyssnat på. Inte för att det egentligen är något att be om ursäkt för – jag ångrar ingen av de 85 000 lyssningarna – men risken är att ingen i min närhet i framtiden kommer kunna höra detta blyga mästerverk utan att slungas tillbaka till denna obegripliga höst som vi stämplat in som 2016.

Det är givetvis också faran med att använda musik som vägen till trygghet. All den ångest och rädsla som upplevdes av varenda cell i kroppen vid det där särskilda tillfället har ju en förmåga att göra en oönskad comeback redan i introt. För visst är det så att man aldrig kan släppa musiken som räddat ens liv vid något tillfälle. Det är en lojal tacksamhet som följer en genom åren. Den skiva som räddat en försvarar man. Det betyder dock inte att det går att lyssna på låtarna igen. Själv har jag inte förmått mig att spela Markus Krunegårds ”Mänsklig värme” – den skiva som hjälpte mig igenom det evinnerliga rövåret 2012 – sedan livet vände igen. Att jag inte lyssnat på den på fyra år spelar ingen roll: den kommer alltid att vara ett av mitt livs viktigaste album. För livet går ju oftast vidare. Ibland mot en framtid som verkar både kolsvart och utsiktslös men det brukar ändå gå vidare.

Att Iiris Viljanens ”Ljuset själv” – och hela hennes ljuvliga skiva ”Mercedes” – är så extra fin just nu är för att den står emot den aggressiva retorik som tagit över det offentliga rummet. Det är en röst som viskar istället för att vråla. Som rör sig längs med väggarna istället för att ställa sig i mitten av rummet och domdera. Det är november och Iiris Viljanen låter som det enda lugnet i ett obarmhärtigt kaos.