Klassisk berusning under året som gått

För den naturligt museala klassiska skivmarknaden inger inget så mycket fasa som framtiden. Så 2000-talets ankomst hyllades ungefär som satanister firar Djävulen: hysteriskt och skräckslaget.

NÖJE
klassiskt Kjell Häglund

Jippon och jubileer dödssprattlade i kvicksandskonjunkturen; Jussi Björling firade födelsedag hårdare än Ulf Ekberg och var det inte ”Bach 2000” eller ”Caruso 2000” så var det ”Boulez 2000” och partyhatt på professorn i Centre Pompidou.

Men varför filosofera över morgondagens musikproblem när man kan leva störtlycklig mitt i supernovan? Det gångna året bubblade över av berusningar och här är mina fem starkaste:

1. Magdalena Kozena

Vilket genombrott för Tjeckiens tjusigaste tjugosjuåring! Först den sensationella hemmasegern ”Love Songs”, sedan Händels italienska kantater i en av årets mest intensivt liderliga inspelningar och slutligen dvd-dokumentationen av John Eliot Gardiners senaste Paris-försök med Gluck-operan ”Orphée et Eurydice”, där Magic Magdas huvudroll estetiserats till fulländad visuell poesi av legendariske minimalistscenografen Robert Wilson.

2. Fauré

Sista ”Kommissarie Morse”-storyn var sjavig och slapp, men John Thaws antihjälte dog med stil: efter att ha hört Faurés ”Requiem”. Samtidigt återutgavs Domus-kvartettens legendariska inspelning av Faurés pianokvartetter för Hyperion, vinterns mest gnistrande skivromantik.

3. La Traviata

Allas favvo- Verdi förnyades på flera sätt under året, från fint fetischistiskt gemyt på Folkoperan till Andrea Andermanns direktsända tv-happening med José Cura och sensationella ryssfyndet Eteri Gvazava. Soundtracket ”La Traviata a Paris” är alltjämt en uppenbarelse.

4. Händel

Visst har det varit ett större Händel- än Bach-år! Särskilt om man kisar genom det kyrkliga skimret och skönjer det sexuellt maskerade, kastratmytiskt gaykultiga. ”Theodora”, ”Alcina” och ”Rinaldo” kom i krispiga, knäckande läckra cd-boxar, men allra skönast sjöng Ian Bostridge i mer otippade ”Israel in Egypt”.

5. Svensk sångkonst

Samlingarna ”Svenska romanser vol 1-2” lade den historiska grunden, Olle Perssons ”Mirrors” nitade fast nuet och Malena Ernmans ”Naïve” fångade en framtid. Men ska vi se en trend i alltihop vill jag även ha med Lena Willemarks virtuosa ”Windogur”, Anne Sofie von Otters ”Folksongs”, Barbara Bonneys ”Diamonds in the Snow” och sångpartierna på Eskil Hembergs ”Songs and Chamber Music”.

Best of the rest:

Pierre-Laurent Aimards i Messiaens ”Vingt Regards”. God Speed You Black Emperor. Webern-boxen av Boulez och hans egen ”Sur Incises”. Christopher Roussets cembalo. Toronto-symfonikernas Dutilleux och Montreal-symfonikernas Chausson. Respighis ”Il Tramonto” med Sophie Koch. Murray Perahias goldbergare. Christine Schäfers ”Mélodies”. Leonard Bernsteins ”A White House Cantata”. De återupptäckta sångerna av Franz Schreker och Ned Rorem. Gösta Nystroem. Massenet-revivalen via Renée Fleming i ”Thaïs”, och Antonio Pappanos ”Werther” och ”Manon”. Lee Ritenours och Dave Gruisins ”Two Worlds”. Veronique Gens ”Nuit détoiles”, och i Rameau-operan ”Dardanus”. Emerson-kvartettens Sjostakovitj. Simon Rattle i Mahlers tia.