Dags att avfärda mytens Jamaica

NÖJE

De flesta åker till Jamaica som till vilken semesterö som helst, för att sola och dricka paraplydrinkar. En del kvinnor åker för att hitta sig en "rentaldread" och män för att gå på gogoklubbar. En del för ganjan, och sen har vi musikfantasterna. De har bilden av "The harder they come" i huvudet och inte "Dancehall queen" och lyssnar hellre om och om igen på Burning Spears gamla texter än nya av Anthony B.

På tv-programmet "On stage" intervjuas 10-åriga Javaun "Genius" Bond. Han kan spela keyboard, trummor, gitarr och sjunga. Hans pappa är musiklärare och skriver "conscious"-låtar till honom. Javaun uppträdde på den årliga Bob Marley-hyllningskonserten men han vill helst bli en ny Elephant Man eller Bounty Killer. "Men dom är deejays, du sjunger ju", säger programledaren. "Men jag kan deejaya också!" utropar Javaun och kör en vers.

På baren Log On sitter samtidigt två svenska tjejer, den ena med blonda dreadlocks, och diskuterar sin semester. De är besvikna. De hade kommit hit för musiken, den som inte hörs och görs längre. "Det är bara covers av dåliga r"n"b-hits och det går inte att hitta Trojan-skivor någonstans", klagar hon med dreadlocksen. Men de ser ändå fram emot nattens stora stageshow "Western consciousness", där rocksteadyveteranen Alton Ellis ska spela.

"Western consciousness" går under parollen "Good over evil", och när Anthony B framför "Good cop, bad cop" blir publiken extatiska. Eldar brinner. More fire- och Selassie-flaggor viftas och han får göra flera extranummer. Efter honom uppträder Alton Ellis. "Jag har inte så mycket till övers för de där gamla", gäspar min babyfather Donavan och lägger sig ner i gräset. Vilket alla andra också gör. Stämningen går från topp till botten och höjs inte förrän Capleton kliver på scenen fem på morgonen.

"Rasta kommer att ta över Jamaica", säger Donavan när han diskuterar det kommande riksdagsvalet i bilen på väg hem, inspirerad av Capeltons och Anthony B:s uppträdanden.

Vi lyssnar på Mutabarukas program på Irie FM. Muta har en småhit där han bytt ut Afromans "Beacause I got high" refräng till "Dem a tell lie" och sjunger om politisk korruption. Muta pratar i programmet bland annat om att dreadlocks som mode kommer att försvinna, och att bara riktiga rastas kommer att finnas kvar. Muta till trots tror jag hårmodet kommit för att stanna. Men hur länge kan den osanna, nostalgiska, musikaliska myten om Jamaica existera?

ARTIKELN HANDLAR OM