Dramaten är som ett värstingkollo

NÖJE

Något är ruttet på den Kungliga Dramatiska Teatern.

Bakom de anonyma rubrikerna om kvinnomisshandel, knark och dödshot döljer sig en tragedi.

En tragedi som utspelar sig i verkligheten, inte på scenen...

Kalla det kulturarv.

Kalla det en personalpolitisk infarkt.

Tja, kalla det vad ni vill.

Men i generationer tycks detta hus ha fostrat ett koppel manliga superegon vars framfart i Stockholms nöjesliv närmast kan liknas vid vikingarnas härjningar i Europas kustland.

Historierna är många och de flesta mer dramatiska än de uppsättningar som föses ut på nationalscenen.

Stora folkkära skådespelare slår sina kvinnor, spöar upp sin "publik" på krogen, bedrar, super, knarkar, döms i domstol, kör bil i fyllan, hotar folk till livet och beter sig i bästa fall allmänt arrogant.

Några står på scenen med fotboja.

Andra knaprar antabus.

Anonyma rubriker, löpsedlar och notiser fyller tidningarna.

Och de få historier som allmänheten, skattebetalarna som betalar lönerna till de här skådespelarna, får ta del är bara toppen av isberget.

Vi journalister sitter på otaliga sanningar som inte går att trycka på grund av hänsyn till anhöriga och rent etiska krav på måttfullhet. Det gäller - naturligtvis - inte alla Dramaten-anställda, men det skitar ner hela institutionen.

Likväl.

Här har vi Dramaten, den kungliga, Sveriges finkulturella juvel.

Ändå känns det som om det vore ett värstingkollo.

Rättfärdiga inte skiten med det vanliga mumlet om att det är kreativa människor som måste få "lätta på trycket". Sluta trippa på tå för primadonnorna. Se igenom den bohemiska kulturromantiken och sluta håll buset om ryggen.

Den här flatheten har resulterat i att mer än en geniförklarad människa gått ner sig fullständigt. En tragedi i sig.

Jag anser att Dramatens ledning inte har agerat tillräckligt kraftfullt, inte tagit sitt ansvar.

Det är som om den här arbetsplatsen fylld av teaterns mästerliga illusionister förlorat sig i en slags twilight zone där verkligheten så sakteliga suddats ut.

Jo, en smula teatraliskt beskrivet...

Klart är i vart fall att den svenska rockelitens försök att leva upp till "sex, drugs & rock "n" roll"-myterna bleknar i jämförelse.

"Big Brother"-huset får skamset erkänna sig besegrat.

Nu undrar jag bara, i vems memoarer ska vi - äntligen! - få ta del av sanningarna?

Vem blir först med att våga riva ner kulisserna?

Så att vi äntligen får ta del av det verkliga drama som vi så länge finansierat.

Facit

ARTIKELN HANDLAR OM