Ställ in bussen till Skansen!

NÖJE

Teddybjörns-Lasse växer lite för varje sommar. Det tycks inte finnas nån gräns för hans popularitet, en gräns där han slår i taket och börjar den smärtsamma vägen neråt, mot ålderdomshemmens multnande musikalscener. I Sverige, 2002, går det inte att vara större än Mr Myspys, inte ens om du skruvar in en frispark mot Argentina . Ingen artist skulle tacka nej till att besöka Allsången eftersom tittarsiffrorna är sensationella. Och för varje vecka som går verkar de som uppträder inte kunna motstå frestelsen att utsätta den långe programledaren för en kupp (ett ord vars militära klang kraftigt devalverats den senaste tiden). Det genererar nämligen rubriker dessa nyhetstorra månader, och rubriker, det är publicitet. Därför skickade Carola iväg en vit duva över publikhavet.

Det går naturligtvis inte att säga nånting negativt om Berghagens kompetens, han utför sitt uppdrag med en imponerande folklighetsfiness. Det går naturligtvis inte att säga nånting negativt om de åldrade fansen som mer eller mindre campar vid scenen för att få en bra plats, hela tv-konceptet är ju stöpt i en form för att passa deras smak. Det går naturligtvis inte att säga nånting negativt om SVT-profilerna som sitter på de främsta bänkarna och sjunger med, inte mer än att de är obehagligt sugna på att framstå som avslappnade sommarkändisar med lammullströjor knutna kring halsarna i alla fall?

Men ungdomarna? Vem har sagt till dem att ta bussen till Skansen ?

Jag vet. Det är trevligt med nöjen som för generationerna samman. Så lyder åtminstone klichén och den har väl vissa verklighetspoänger (även om jag tror att den främst är en skrivbordsprodukt, skapad för att vi människor ska må lite bättre). Men jag kan ändå inte förstå varför 20-åringarna vallfärdar till Djurgården för att få stå i folkhavet, för att få se en 50-plus-man i filtkavaj bjuda på seniorunderhållning. Många skulle säkert försvara sig med att ’’Lasse är kult’’. För det första får man inte använda ordet ’’kult’’ och för det andra tycker jag att en ung killes eller tjejs krav på en sommarkväll borde vara högre än att, lite falskt, få sjunga med i en pajig evergreen av Jules Sylvain. Livet är för kort för kitsch, som nån sa. Låt farmor sköta allsången.

För så länge du inte åker rullator är möjligheterna oändliga.

Reclaim the streets för i helvete ! Eller nåt.

Filip Hammar ([email protected])