Ibland blir livet som i en film

NÖJE

När du möter någon du älskar på en flygplats, när du kliver upp ur havet under solsemestern och vattendropparna glänser på din brunbrända kropp, när du flyger transatlantiskt med bara handbagage.

Och, förstås, när du åker nedcabbat.

I går skulle jag och min väninna hem från en fest en bit utanför Stockholm. Det fanns uppenbarligen inte en ledig taxijävel att få tag på någonstans mellan Södertälje och Uppsala, men att ta till apostlahästarna var inte att tänka på eftersom väninnan lämpligt nog var fotstukad och höftvrickad och gick med krycka.

Då, som en strömlinjeformad ängel, gled en Jaguar XKR upp framför oss. Det var kvällens värd, som förbarmade sig över min väninnas haltande situation. Han stuvade in mig på tvären i baksätet som knappt var större än ett brevinkast, medan väninnan fick lägga sig och sina tre ben i passagerarsätet fram. Med ett mjukt spinnande satte vi av i sommarnatten. Herr Jaguar, som förmodligen inte har bilen för att det är en praktisk familjebil utan för att det är en lyxig liten leksak, plockade också bort taket för att vi skulle få njuta maximalt av sportbilsupplevelsen.

Jag, som vardagsvis är hänvisad till kommunala transportmedel, förvandlades plötsligt till Lauren Bacall, Audrey Hepburn och Sophia Loren. Tyvärr hade jag min rejäla kalufs uppknorvat i två prinsessan Leia-munkar, men genom ett enkelt handgrepp hade jag ryckt ut alla hårspännen. Har man ingen scarf som böljar eller hatt som blåser av, kan man i alla fall låta håret flyga fritt. Är det film så är det.

Problemet var bara att håret inte flög fritt bakåt. Håret flög fritt framåt. Plötsligt var min sikt skymd av en massiv mur av blont rufs. När jag pratade lät det som att jag hade en hel kanelbulle i munnen. Och när väninnan vände sig om för att höra varför jag mumlade så grötigt, såg hon bara en stor tovig hårboll.

”Hahahaha! Du ser ut som Janne Schaffer!” skrattade hon okänsligt. För dig som inte känner till denne gitarrvirtuos kan jag berätta att han ser ut som Rackham den Rödes skabbige brorsa. Steget därifrån till femtiotalsfilmstjärnorna kändes för långt för att vara bekvämt. Jag rullade ihop min huvudfäll till två Leia-munkar igen. Leia kanske inte är så vansinnigt tjusig, men hon finns i alla fall på film.

Kicki Norman