Så blir man en brun, svettig, fet mafioso

NÖJE

VIAREGGIO

– Si! Si! Sono svedese, väser jag genom tänderna och försöker se ut som en hel maffiafamilj i blicken.

Men dörrvakten tittar klentroget på mig.

En snabb titt i glasdörren - nej, jag är fan inte lik en korean...

Dräller i Toscana.

Italien.

Äter pasta, dricker vin, blir brun, svettig, fet och - helt förbytt till en karikerad italiano gangster. Plötsligt är munnen min full med italiensk rappakalja hämtat från maffiafilmer, pizzerior och såna där filmer som går jättesent på Canal +.

Livsfarligt.

Det är ju okej när jag sitter invikt i Fiat Punton som viner runt bergsstupen i jakt på nästa vinflaska, där kan jag ju låta glosorna flöda fritt, med korta avbrott för konvulsionsfyllda skrattattacker från Mad- Magnus.

Men...

I kassakön?

Stranden?

Baren?

Ajajaj.

Händer det inte dig också?

När man är utomlands och liksom går runt i en film, en teveserie, det liksom släpper i skallen och så börjar man leka med fraser, utan tanke på att alla runt omkring en faktiskt förstår det man säger. Och - ännu värre - det är deras språk man fuckar runt med.

Jaja, de ska vara glada att jag inte börjar prata Fotbolls-VM. Att jag inte börjar raljera på koreanska.

Italien är rätt kul, alltså, inte bara språket.

Men tv.

Jisses.

Inte för att jag fattar ett skit. Men det är ju helt galet med alla dessa Versace-farbröder i glitterscenerier med blonda bimbosar och underliga pratprogram och lekar och artister...

Måste vi EU-anpassa Berghagen?

Och Italien och rockmusik är väl ungefär som olja och vatten.

Apropå rock...

Springsteens nya album tog honom sju år.

Faktum är att på tio år har karln bara fått ur sig två skivor.

Ännu en musiker som blev för lycklig, mätt och nöjd (läs: nedrans Patti Scialfa).

Inte många arbetsdagar i studion där inte.

Jämför gärna med Neil Young under samma tioårsperiod. Och lite snuvad känner man sig.

Nya ”The Rising” är inte - som en annan tidning påstod - någon klassiker. Det är en helt okej Springsteen. Men ganska tungfotad. Och långt efter ”Born to run”, ”Darkness...” och ”The River” i låtkvalité. Inte ens i ”Mary's place” (bästa låten, tillsammans med ”Waitin' on a sunny day”) som är skuren efter mallen från fornstora dagar kan det riktigt sprätta loss i den tänkta extasen i refrängen. Å ”Let's be friends” är väl det pinsammaste pekoral Bruce spelat in.

Nä, in i Punton nu, vi ska se vad som kan finnas ”Further on (up the road)”...

Ciao!

Semester