Jag ÄR Kylie Minogue

NÖJE

Alla mina jeans har krympt i tvätten. Även dem jag inte har tvättat.

Jag upptäckte det förra veckan då till och med mina baggyjeans satt som ett par cykelbyxor runt magen.

Den märkliga transformationen av min garderob fortsätter. Senare samma dag skulle jag glida i en sommarklänning jag köpte i april och dragkedjan i ryggen gick inte igen. Märkligt, kan tyckas, men samtidigt var den liten då jag köpte den och kanske har julis extrema luftfuktighet fått den att krympa på sin galge.

Och när jag och en väninna spanade in fotona från förra helgens glada möhippa blev mysteriet närmast outgrundligt. När vi bläddrade bland festklädda pinglor som minglade runt, såg jag att Mårran hade letat sig in bland dem. Eller var det Barbamamma? En svart saccosäck på ben smög sig runt på kalaset och skymde då och då kamerans synfält.

’”Vad är det där för tjockis?” fnittrade jag och knuffade väninnan i sidan.

”Det är du”, svarade hon.

Jag tog på mig glasögonen och skärskådade denna klippa i mörkaste ebenholts som hade fastnat på plåten. Jo, det var ohyggligt likt mig. Håret och ögonen var faktiskt på pricken, men det var något som inte stämde med kroppen. Jag är ju en storlek 38 (nåja, 40) men det var minsann ingen normalbyggd kvinna som smajlade dumdrygt på bilderna – det var en valross som hade förirrat sig från någon kringvandrande cirkus in på vår möhippa.

Det sägs att tjejer med ätstörningar ser sig själva som mycket större än de verkligen är. När de uppskattar sitt eget midjemått, måttar de en decimeter större än verklighetens midja. Mitt psyke måste fungera tvärtom. Jag tror på fullt allvar att jag är Kylie Minogue, fast kanske med snyggare armar. Hade någon monterat mitt ansikte på Kylie i stället för på denna fruktansvärda möhippevalross hade jag glatt sagt ”ja, precis sådär ser jag ut!”

Kalla mig gärna verklighetsfrämmande eller önsketänkare, men så ser jag ut trots att jag inte har fått röra på mig sedan i mars men fortfarande äter lika mycket som då jag tränade

4 dagar i veckan.

Så det fanns bara en sak att göra. Beslutsamt rev jag sönder fotot och förbjöd väninnan att komma ihåg bilden av valrossen med mitt ansikte. Negativa självbilder gör ingen lycklig.