Framtiden är här - hallelujah, hallelujah!

NÖJE

Två låtar turas om i skallen - två låtar som nära nog gör mig frireligiös.

En från The Ark, en från Ryan Adams.

Det blir ruggigt mycket "hallelujah" i höst "

Låt mig bara först konstatera att sommarens partylåt nummer ett är:

"Hot in herre" med Nelly.

Sommarens partylåt nummer två:

"Without me" med Eminem.

Så är det.

Men nog nu.

Låt oss blicka framåt. Låt oss försöka komma förbi de här solsvettiga sommardagarna. Låt oss försöka se in i höstsvalkan och vad som komma skall.

Ty där finns en framtid.

Jag har hört den.

Och den utropar: HALLELUJAH!

("...can I get a witness!")

Jo, jag känner mig lite grand som Robert Duvall ("Aposteln", grymt bra film, se den!) som frikyrkopastorn Euliss "Sonny" Dewey.

Känner att jag får lust att börja ta till lite tungomålstalande och exalterat vifta på kroppen i min något för trånga kostym (hallelujah, hallelujah ").

Nåja.

Men efter att ha tagit del av The Arks furiösa homogospel "Father of a son" där de helt skamlöst hallelujar kalotten av påven är jag nära att - som en präst en gång sa - känna jubel.

Det är en liten katedral i storsvulstig poprefräng med skvättar av T-Rex och Queen och gud vet allt.

När jag sedan, några dagar senare, febrigt petar in förhands-cd:n av Ryan Adams kommande album "Demolition" så rätar jag på mig när spår två smyger ut ur högtalarna.

Ryans sinnliga röst hörs.

Jo, "hallelujah".

Nå, nu är inte detta någon i rockhistorien ny företeelse i sig, vi har hört Jeff Buckley, Leonard Cohen, Happy Mondays, Eddie Cochran (!) och inte minst Bob Marley ("Hallelujah time") gå loss på denna den religiösa extasens yppersta glosa.

Och jag är inte så säker på att kyrkans finest kommer att applådera tilltaget i alla stycken, men efter att ha promenerat yrvaket intill katedralen i Milano och förundrats över vad som kan åstadkommas i religionens namn (gosse, det är mycket sten i den kyrkan) så har jag blivit lite svag för det andliga.

Ja, jag dammar av mina gamla Rhino-samlingar med amerikanska gospelhits ur det förgångna. Där finns det mer själslig kraft än i hela min konfirmationsundervisning (numera har jag gått ur den klubben, hyckleri är inte min grej), när det rister i rösterna så att det nästan distar i högtalarna, där ligger en magi.

Jag säger inte att Ola Salo toppar det.

Men om resten på plattan kan leva upp till det den här singeln lovar kan nog Ola gå på vattnet fortare än Ryan Adams hinner släppa någon av de övriga fyra skivorna som ligger inspelade och klara på Universal.

Och, nä, jag tänker inte nämna Dr Albans "Sing hallelujah" i denna spalt...

Facit

Ronny Olovsson [email protected]