En dålig dag tål jag inte Håkan

NÖJE

Så damp den då slutligen ner i min mailbox, Håkans senaste. ”Kom igen, Lena” heter den och sällan har väl en svensk popsingel på så kort tid antagit en nästan mytisk skepnad. För en månad sen ljög folk om att de hade hört den, och de som verkligen hade fått provlyssna hushållade naturligtvis inte med den informationen. Och fanns det dessutom nån som för två veckor sen hade tillgång till en förhandskopia av låten kunde den personen med all säkerhet inkassera ett skönt engångligg utan större åthävor.

I fredags förmiddag, sent som fan i det här sammanhanget, kom den i alla fall till mig, i flera exemplar. Jag tror att jag fick sex e-brev (dessa saggiga synonymer), där den lilla sången kom som en bilaga, med 5 MB 031-eufori. Och?vad glad jag blev! Låten är magnifik, törs jag skriva utan att ha nån större musikjournalistisk cred.

De flesta (läs: ett helt land) som har hört ”Kom igen, Lena”, slog ganska snabbt fast att Håkan är fantastisk eftersom han, som ingen annan, har förmågan att förmedla en unik livsglädje. Det handlar om att dansa och att leva för dagen, ungefär samma axiom som Robin Williams predikade till sina institutionaliserade elever i filmklassikern ”Döda poeters sällskap”. Eller som de, något mer depraverade, filosofier David Lee Roth spred från scenen under sina glansdagar (”Life is a weekend, enjoy it – take your clothes off!”). Nåt i den stilen åtminstone. Håkan vill att vi ska leeeeeeeva, och han kan sjunga och säga det hur många gånger som helst utan att nån blir trött på att han säger det eller att det blir ett obehagligt Oprah Winfrey-pekoral av alltihopa.

Men kan vi inte komma överens om att grabben är lite irriterande ändå? Hur svårt är det egentligen att sprida livsglädje när man är nyanslöst älskad av hundratusentals människor? Han är visserligen omtyckt för att han har gjort nåt bra. Men ändå. Björn Borg ville inte krama hela världen när han bokförde sin femte Wimbledon-titel. Sartre tackade till och med nej till Nobelpriset.

Nittionio procent av alla människor kan inte bli lika lyckliga som den gänglige västkust-poeten, utan artificiella stimulantia, vill säga (har ni prövat lustgas?). Jag är en av dem, och då är jag ändå hyfsat nöjd med livet. Missförstå mig inte. Håkan Hellström är en nationell vitamininjektion. Men har jag en dålig dag, finns det risk för att jag skickar ut tv:n genom fönstret när jag ser honom, sorglöst dansa runt i nya videon.

Nån måtta på 031-euforin får det vara. Eller – är jag ute och seglar nu?

Filip Hammar