Geografin sitter i åldern

NÖJE

Geografin sitter i kroppen. Jag förstår det när jag ser människorna strömma i myrspår över Riddarfjärden. Gå på vatten. Och jag kommer ihåg ett fruset vatten där jag stod med Johan precis då i det ögonblicket när vi blev vänner och himlen var som i ”Simpson”-vinjetten. Jag minns känslan i knäna av att jumpa på isflak, sviktande, mjukt, och det knarrande ljudet som bara uppkommer av fotsteg i orörda snölager ovanpå tjock, skridskosäker is. Så att det vibrerar i sulorna. Knarr med bas. Som potatismjöl under knogarna.

Geografin sitter i åldern säger mina syskon som precis köpt hus i Norrland, och deras planer för fiske och utbyggnader och tapeter och midsommarfester svävar i luften som glada pratbubblor av vinterandedräkten. Och då, när jag blåser försiktigt längs med handleden in i vanten för att värma fingrarna, kommer jag ihåg – som när man bläddrar i ett block så att teckningarna i hörnet blir rörliga bilder – hundra såna tillfällen, i hundra olika åldrar och på hundra olika platser, då jag blåst frusna fingrar varma och haft alldeles för långt hem så där så att man vet att smalbenen kommer att klia när de tinar.

Och det är först när jag åker tillbaka till barndomslandet, för första gången på länge, som jag förstår att de miljöer jag drömmer om finns på riktigt. Jag kommer bara inte ihåg att minnas dem rätt när jag är vaken. Men nu pinnar jag runt i drömlandskapet med öronlappsmössan på så att håret blir elektriskt och alla julkramarna sprakar och luktar ozon som en Hattifnattinvasion. Och till frukosten ber jag om mjölk och omsluter ö:et utan stockholmskans pussmun, och i stället med den öppna norrländskans början till gapskratt.

Jag kan inte hjälpa det, geografin sitter i mungiporna också. Och frukostvärdinnan har stekt äggstanning och säger kanske ett apelsin, precis som min dagmamma Inga brukade göra, och med apelsinlukten följer skidspårsminnen, granskogen, dåligt vallade skidor så att snön klibbar och kladdiga citrusfingrar som ogärna vill tillbaka in i tofsiga lovikkavantar. Det är alltid bara platserna man lämnar som programmeras i kroppen. Som om minnena bor där, i armar och ben och frusna örsnibbar. Färdiga att plockas fram som en instinkt när man kommer tillbaka. Eller när man ser myrspår av människor slingra sig som blodådror över Riddarfjärden.

ARTIKELN HANDLAR OM