Storleken är visst viktig

NÖJE

Det finns inget roligare än att komma i ett plagg som egentligen är en storlek för litet. Eller rättare sagt: ett plagg i den storlek man själv hoppas att man har. Jag är inte en speciellt viktnojig person men min billiga puffärmströja från TopShop är mitt allra bästa plagg i hela världen. Den är i storlek 38 – en storlek som jag passerade ungefär i sjuttonårsåldern utan att ens lägga märka till det. När jag inte har den på mig brukar tröjan få ligga framme med storlekslappen väl synlig.

”Visst är storleken viktig”, instämde min kurviga väninna. ”Jag köpte ett par rosa byxor som var aningen tajta. Nåja, ska jag vara ärlig var de fyra storlekar för små. Men jag köpte dem som motivation. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna tappa ett par kilon när något så fint väntade som belöning.”

Väninnan powerwalkade, tog cykel istället för bussen och åt HerbaLife. I tre veckor.

Sedan insåg hon att de älgbajsliknande örtpillren smakade just älgbajs och återgick till sin normala diet på chips och glass.

”Jag gav byxorna till min pojkvän – han passar jättebra i rosa!” sa hon glatt. ”Men nu vet jag vad vi ska göra. Vi ska bli frukterianer och bara äta sånt som fallit ner från träden. Det känns moraliskt rätt. Då är ju frukterna liksom självdöda. No more murder!”

Jag är själv extremt förtjust i kött men insåg någonstans i djupet av mitt karnivoriska hjärta att hon hade rätt. Det vore inte alls dumt att rena samvetet och samtidigt krympa en storlek. Jag hade nämligen vuxit ur hela min garderob på bara fyra månader. Det enda plagg som fortfarande passade var ett par noppiga grå mysbyxor med hängknän och resår i midjan.

Vår nya karriär som humanister höll i sig ända tills gemensamma vänner för ett par veckor sedan hittade oss på en lunchrestaurang.

”Vad är det där för frukt?” sa de i hånfull ton och pekade på min blodiga köttbit.

”Trillade ner från oxfiléträdet”, sa jag oberört och fortsatte äta.

”Broilerbusken”, sa väninnan i samma sekund och viftade med en bit kyckling spetsad på gaffeln.

Samma eftermiddag köpte jag rakblad och började skära bort nopporna från mina grå mysbyxor. Som fröken i lågstadiet sa: Det finns inga dåliga kläder – bara dåliga storlekar.

ARTIKELN HANDLAR OM