Det är utsidan som räknas

NÖJE

Ricki Lake gästas av världens mest plastikopererade man. Hannah Widell intervjuar Hanna Graaf om silikonbrösten. Kanal 5 sänder en dokusåpa om livet på en plastikkirurgmottagning. Kvinnor utan gränser gör en annonskampanj där vardagskroppar bär samma kläder som H&M-modellerna. En taxichaufför blir nekad arbete för att han är för ful och en flicka får inte göra lumpen för att hon är för snygg. Hur vi än vrider och vänder på det så spelar utseendet roll. Stor roll. Skönheten sitter INTE på insidan. Den sitter på utsidan. UTSIDAN! och de egenskaper som sitter på insidan matchas dessvärre inte alltid med ett passande yttre.

Så okej, vi konstaterar detta: hur gärna man än vill slippa så måste man relatera till utseendet. Det är ofrånkomligt. Och nånstans gör hela kampen mig SÅ trött. Kampen mot att det å ena sidan är ytligt att tänka på det och att det å andra sidan är omöjligt att låta bli. Och jag är trött på att få höra hur mycket vi bryr oss, som en självuppfyllande profetia. Och jag är ännu tröttare på att ständigt matas med floskler om hur liten roll utseendet borde spela, alltid levererade av präktiga TV4-hallåa-typer med medfödda förutsättningar som persikohy, sängkammarögon och mangaknappnäsor, som med huvudet på sned deklarerar att smink är vulgärt och komplex onödigt. Och trött på att de som säger att utseendet inte spelar nån roll också är de som är mest fixerade vid vad folk väljer att göra med det. Låt dem operera sig då för guds skull om det spelar så liten roll. Eller skymmer silikonimplantaten insidan? Den som räknas?

För, mot, vill inte, orkar inte, bryr sig för mycket? Alla måste vi relatera till utseendet ändå.

Så visst är vi fångade i våra kroppar. När de inte fungerar som de ska, inte ser ut som vi vill. När de är sjuka och svaga och fula och i vägen.

Och vissa dagar kan det kännas som om man sträcker ut sig under skinnet och det är för litet, för stort och skrynkligt, felmatchat och otympligt, när man egentligen sitter som en tunn blå rök på insidan, älvlikt gracil och inte alls så klumpigt mänsklig, med porer och knölar och näshår, som det ser ut i spegeln. Och jag vet inte ens om jag vill ut ur min kropp längre.

Jag vill bara vara ifred. Låta mina komplex vara. Låta andras komplex vara.

Och vem vet? Om vi slutade tjata kanske de skulle försvinna av sig själva.

Jessika Gedin ([email protected])