Ett lustfyllt återbesök

NÖJE

Jag kliver in i klubbnatten igen. Det var länge sen nu, men känslan är samma: medlemslistan, bara kontanter i baren, små arrangörer, stora dj:s, draperier av ljus som skiftar färg och form i mörkret och dansgolvet fyllt av silhuetter som rör sig i smidiga mönster, utan att nånsin stöta in i varandra, utan att kasta självmedvetna blickar på de runtomkring, och deras pupiller är så förvånande normalstora jämfört med de nattdjursuppspärrade som vanligtvis befolkar storstadsnätterna.

Och när discjockeyn får sällskap av en mild MC och en vokalist med Robert Owens-honung i rösten som bara lägger sina stämmor till houserytmen, stannar ingen upp för att stelt inta åskådarposition, utan vågorna på dansgolvet böljar bara ännu högre. Allt flyter. De som är här är här för att delta, inte för att titta på.

Och det är lustigt, för jag känner mig inte det minsta som Gudrun Schyman på rave. Jag känner mig inte som om jag gör ett nedslag i samtiden för att beskäftigt hänga med, patetiskt haka på eller nostalgiskt belasta det med mina åttiotalskunskaper. De gör bara plats för mig här. Släpper in mig utan att ifrågasätta. Inte min ålder, inte mina motiv. De bara utgår från att vi är här av samma primära orsak: musiken.

Och när jag står där i värmen och i mörkret kan jag känna hur oerhört mycket jag har saknat det. Den mildhet som finns här. Inga jagade nattdjur, ingen dold agenda, inga borttappade kort i baren, inget rastlöst sökande efter det roligare, kändare, sexigare, dyrare. Accepterandet av mig är bara beroende av en enda sak, inte vem jag är, hur mycket jag tjänar eller hur gärna jag släpper till – utan att jag är där.

Jag säger det en gång till. Jag har saknat det. Därmed inte sagt att jag kommer att söka upp det igen. Jag har blivit van vid – och gillar – det hårdare, kantigare och kanske mer utmanande rastlösa hos nattdjuren. Men jag tycker om att det finns. Jag tycker så oerhört mycket om att stå här, en enda natt, och veta att det fortfarande lever, att klubbkidsen fortfarande dansar. Och att det är så här de ser ut. Inte ravekommissionsskrämmande, inte dokusåpautlevande, inte barhängsblasérade.

Bara ett mjukt böljande dansgolv av lyckliga silhuetter som kommer att dansa här hela natten, och fortfarande känna rytmen långt efter att städbelysningen tänts och musiken tystnat.

Jessika Gedin , [email protected] ([email protected])