Vad är jag - mot Kapten Winther?

NÖJE

Det finns jobb och så finns det JOBB.

Inget konstigt med det. Men ibland blir det plågsamt tydligt. Som i torsdags, då jag fick flyga i cockpit mellan Hamburg och Köpenhamn. Jag skulle skriva om ett nytt plan och samtidigt som jag, med några skrynkliga A4-ark i handen, satt och gjorde anteckningar ("Det finns jättemånga spakar!"), så rattade den snygge Kapten Winther ut den sprillans nya Airbus-kärran på startbanan. Sen lyfte vi. Och en halvimme senare landade vi på Kastrup. Dagsverket var avklarat och Top Gun-mannen kunde dansa vidare mot en lugn helg med familjen och sina gedigna underarmar. En lyckad människa. Ett förkroppsligande av pilot-myten. En man som ansvarar för hundratals liv varje vecka - och gillar det!

Kapten Winthers trovärdiga "jag-gör-nånting-viktigt"-uppenbarelse satte spår och fick mig omgående att börja tvivla på mina yrkesmässiga gärningar (Behövs jag?). På flygningen hem slet jag därför fram powerbooken och började plåga mig igenom gamla krönikor, som för att ytterligare addera till det dåliga självförtroendet. Och även om jag fann ett gäng guldkorn (Ibland får jag baske mig till det!), så kunde jag naturligtvis inte blunda för de häpnadsväckande lågvattenmärken som jag har spottat ur mig under mina år. Så för att kunna gå vidare i karriären, för att kunna släppa Kapten Winther, och besvärande tankar om den höga triviafaktorn i mitt jobb, måste jag få kasta lite ljus på en trippel poänglösa krönikor som jag har satt mitt namn under. En avbön.

010810: Jag tar grepp på den Nakne Kocken - ett år efter hans genombrott. "" jag förvånas verkligen över mig själv när jag märker hur glad jag blir av programmets avslutning." Skriver jag. Det är den STORA slutsatsen. Knsorren! Katastrof, förstås.

010615: Jag antyder jag är "kompis" med Dustin Hoffman och att han och jag har käkat en lunch som "avslutades med flamberade bananer och lite sojaglass." Jag träffade honom i fem minuter. Han bjöd på en korv. Vi skakade hand. Inget mer. Ljug, alltså.

010126: Dagen då det riktiga bottennappet når tidningsdiskarna. Likt Ronny Eriksson distanserar jag mig demonstrativt från ungdomskulturen och skriver om den "fräcka" (jo, jag använder det ordet) dansmusiken och hur jobbigt det är att köpa en houseplatta för första gången. "Det är ett hårt jobb att bli ett med dansmusiken. Men nån måste göra det". Fruktansvärt pinsamt. Denna krönika borde aldrig ha publicerats. Den andas gammal gubbe, och jag har ingen aning om vad det är jag vill säga?

Förlåt, alltså. Jag ska inte upprepa mina misstag. Tror jag.

Filip Hammar

ARTIKELN HANDLAR OM