Någon borde ge Tarantino smisk

NÖJE

Kill Bill?

Så fan heller.

Pretty please, with sugar on top, killa Quentin Tarantino i stället.

1992 manus och regi till "Reservoir dogs".

1993 manuset till "True Romance".

1994 manus och regi till "Pulp fiction".

BAM! SOCK! PAOW!

Ultravåld. Ultracoolt. Ultrakitsch.

Funky soundtracks.

Dialoger som var klassiker redan i biogången på väg ut ur biografen. Filmer som skakade liv i insomnade skådespelarkarriärer.

Plötsligt krängde hela Hollywood till. En goofy filmnörd som pratade som en uzi och formligen kokade över av idéer och infall hade allt ljus på sig.

Och namnet. Wow! namnet.

Quentin.

Tarantino.

En enchilada av gatusmartness och infernalisk skaparkraft. Jag stod formligen och studsade. Vad skulle denne man komma upp med härnäst? Vad skulle poppa upp i hans galna mix av kung fu, 70-talsfunk och krispiga oneliners?

Det mumlades. Tisslades. Tasslades.

Men, ehum, inget hände.

Näpp.

Åren gick. 1997 kom så "Jackie Brown".

Inte eget manus, inköpt bok signerad Elmore Leonard.

Jag satt och ville tycka om som fan i biosalongen, men det var trögt, kändes segt, lufsade fram. Spridda scener, men en helhet som inte tog fyr.

Tre år. Inköpt story. Ändå så tamt!?

Sedan inföll den verkligt stora tystnaden.

Sex år malde på. Visst mumlades det. Och till slut blev det "Kill Bill". Ett roliga timmen-projekt som svällde så ohanterligt att filmen fick hackas upp i två delar. Ganska träffande. Eftersom det var filmens tema. Att hacka människor och annat i två delar.

Glimtar av den gamle Quentin. Men bara glimtar. För långt. Bitvis för tramsigt. Och rent besvärande befriat från den där kompromisslöst fokuserade kraften som hans tidiga filmer stoltserade med.

Sex år.

Och det här var allt det blev!?

Dödade fabriken Hollywood geniet? Maldes han ner? Kokain? Hybris? Eller det vanliga nu-är-jag-rik-som-fan-och-kan-göra-vad-skit-som-helst-syndromet. Att softa och prata skit vid poolen. Dricka drinkar. Glida runt och vara küngen och bara klacksparka på allt.

Skit samma vilket. Det är förtvivlat trist. Gör mig förbannad. Ett sånt oförsvarligt slöseri på talang. Ungefär som De Niro efter "Casino". Bara skit. Varför?

Fuck!

Tragiskt nog behöver Tarantino i dag själv det lavemang han ett tag såg ut att kunna leverera på Hollywood. Han lider av en svår kreativ förstoppning. En tragisk sådan. Ändå står alla bredvid och försöker jubla åt "Kill Bill" 1 och 2. Alla vill att det ska vara så förbannat bra.

Ingen tycks se att Tarantino står där - naken.

Med rumpan bar.

- Jag funderar på en "Kill Bill 3", säger Quentin och ler.

Kan inte någon ge honom smisk?

Facit

Ronny Olovsson

ARTIKELN HANDLAR OM