Pingislungan fick ett ansikte med ”Äpplet”

Läs Marcus Leifbys krönika om ”Mästarnas mästare”

NÖJE

Jörgen Persson har precis lagt av, J-O Waldner är inte ­intresserad.

Men vad gör det när det finns profiler som Mikael ”Äpplet” Appelgren.

Äntligen fick ”pingislungan” ett riktigt ansikte.

Marcus Leifby

Nytt gäng, nytt häng och i stället för att stagnera och slumra till fick den här serien nytt liv när sex nya idrotts­ikoner släpade sig upp för backen till sitt residens.

Ska man plocka några russin ur den här programkakan så nyper jag definitivt de korta sekvenserna när varje ny deltagare presenteras med en kort tillbakablick på karriärens största stund.

Små mästerverk, stora rys­ningar.

Visst är det märkligt att någonting så banalt kan bli så stämningsfullt, och då tänker jag även på programmet i stort.

Här har vi till exempel Jesper Blomqvist, han var med när Sverige vann VM-brons i USA 1994 och han spelade från start när Manchester United slog Bayern München i Champions League-finalen -99.

Nu skjuter han pilbåge, steker ägg och kastar småsten.

Det hade kunnat bli skämskudde-tv men produktionen är så vass att det i stället blir högaktningsfullt och värdigt.

Och det här var en grym nystart-episod.

Bågskyttet var estetiskt till­talande, barren avgjordes i regn och åska (Micke Leijnegard dök upp i ”Jag vet vad du gjorde förra sommaren”-regnrock) men den ­roligaste överraskningen var beep-testet.

Kände ni igen rösten?

Det var Radiosportens Bengt Skött.

Man undrar ju om han får stimpengar för insatsen.

Alla som har hållit på med kondi­tionskrävande idrott minns det där med fasa.

Det fanns inget värre än att komma till en träning, sugen på att jaga boll eller dra till med ett racket, och i stället ­mötas av en bergsprängare och ­tränarens illvilliga blick.

”I dag blir det beep-test”.

Fy fan.

”Äpplet” är förste pingis­spelare att delta i ”Mästarnas mästare”, han var chanslös, förstås, men vad spelar det för roll.

Tillsammans med J-O och Persson tillhör han en av de finaste generationer svensk idrott har fått fram.

Och bara det att han kallar pingisracket för ­”spade” gör att han klättrar ytterligare ett par snäpp på min lista.

Jag håller på ”Äpplet” men jag tror inte att han går vidare.

Det gör ”Jeppe” och ”Lill-Knape”.

LEIFBYS LÄCKRASTE

Mats Näslunds film var ett litet mästerverk. Och det där guldkornet till reportage, signerat Bengt Bedrup, det bästa ­beviset på hur gediget och värdefullt SVT:s arkiv är. Ge mig en nyckel dit och ni slipper se mig igen.

LEIFBYS LAVETT

Mats Näslunds skojsnack om tamponger och tjejgrenar, och att hans framgångar i dessa berodde på att han själv känt sig ”som en kärring” var mer tölpigt än lustigt, men det var antagligen (?) bara ett skämt som gick lite fel.