Ingen pratar om det - men USA är ett u-land

NÖJE

NEW YORK

Jag blir galen.

Det må vara världens coolaste stad.

Men försök inte skaffa en telefon.

Alla som bott här vet vad jag talar om. Andra vet inte för det är inget man pratar om. Det går inte att förklara utan att låta som en hysterisk gnällgubbe.

Men USA är ett u-land. Byråkratin är sinnessjuk och tekniken är 50-talsmässig.

Och storföretagen är djävulen på jorden.

Det är först nu jag till fullo förstår amerikanernas enorma vrede över affärsskandalerna som rullats upp det senaste året.

Big Corp är fienden. Det vet alla som försökt att ringa en bank, ett försäkringsbolag, en kabel-tv-leverantör, ett flygbolag, ett telefonbolag.

Du ringer ett nummer. En automatisk röst svarar. Efter mellan 6 och 15 knapptryckningar, inmatningar av telefonnummer och kontonummer och diverse tonval så svarar en mänsklig röst på andra sidan. Om du har tur. Ibland går det inte att komma ur konversationen med datorrösten.

Jag har - som ett enda exempel - inte fått telefonlina till min nya lägenhet trots att det skulle vara klart för fyra dagar sedan. Det slutar med att jag skriker, helt jävla vansinnig.

Efteråt säger de, alltid, enligt nåt slags svagsint serviceformulär:

- Tack för att du ringde Verizon. Finns det något annat vi kan hjälpa dig med i dag?

Va? Vad då annat? Vad då hjälpa? NI HAR FÖR FAN INTE GJORT ETT SKIT!

- Din telefon ska fungera senast midnatt.

- Det har ni sagt i tre dagar nu.

- Men nu har vi upptäckt felet och en tekniker arbetar på det.

- Det sa ni i går också.

- Jag är ledsen för det. En tekniker arbetar på det.

- Eller hur.

- Vad?

- Inget.

- Tack för att du ringde. Finns det nåt annat sätt vi kan ge utmärkt service på i dag?

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Ingen har koll i det här landet. Alla bara fejkar. Och ingen vågar göra något annat än exakt det som förväntas av dem. För gör de bort sig blir de av med jobbet. Jag går hellre ett år i Franz Kafkas skor än utsätts för amerikansk företagsbyråkrati igen.

Klart att folk blir förbannade när det sedan visar sig att samma jätteföretag, ägda av en ännu större jättekoncern, trixat med bokföringen för att lura småsparare på börsen samtidigt som cheferna rakar in miljoner dollar om året.

Men. I believe in the promised land.

Sovjetunionen.

""och jag vet att allt är falskt och bedrägeri men det struntar jag i för vi dansar och du har så mjuka läppar..."

Håkan Hellström dånar från mitt fönster mot E 7th street och alla dansar, vad skulle de annars göra?

Dock. Man vet att de vänner man har i det gamla landet inte är riktiga vänner när de inte ens gitter skicka "Kom igen Lena" till mig. Tack Camilla Engström, ängel du.

Om nån "Office Space"-artad företagsbyråkrat ger sig på Håkan, då säger jag: välkommen hit, Usama. Ge dem helvete.

Knäxxx in the city

Fredrik Virtanen fredrik.virtanen@aftonbladet.se

ARTIKELN HANDLAR OM