Smarta Madonna USA i ett nötskal

NÖJE

NEW YORK

På andra sidan gatan finns en byst av påven Johannes Paulus och den amerikanska flaggan vajar i vinden.

Yes, det känns som USA.

Men Madonna saknas.

Kings of Leon är enligt hypen "nya The Strokes", Ryan Gentles senaste fynd.

På Irving Plaza en kväll spelar de unga gossarna. De är som klippta ur "That 70:s Show" och låter som Van Morrison i Them, fast utan själen förstås, och Allman Brothers korsat med Dylans "I want you", på ett bra vis, och The Small Faces (också på ett bra vis).

De tre bröderna och en kusin ser ut som Cardigans-Peter när han drack sprit med Jocke Berg i Kent och bröderna, uppväxta i en turnébuss med sin far "The Preacherman", står bredbenta i utsvängda jeans och har gitarrerna högt på magen.

Att ha gitarren högt på magen är tufft.

Kings of Leon gör gubbrock för 2000-talet, från Memphis, Tennessee; skivbolaget Stax, soulrockbandet Big Star och allt det där andra som har med syndiga Beale Street och heliga New Baptist Church att göra.

Kings of Leon är Den Stora Vita Våta Drömmen för den trendkänsliga, vackra övre medelklassen som vägrar befatta sig med masskultur och som älskar Spike Jonzes "Adaptation", även slutet, och speciellt det "fiffiga" i att manusläraren predikar att man inte får använda greppet deus ex machina samtidigt som - häpp! - det är hans roll i filmen, att vara guden i maskinen, ni vet, den som griper in.

USA är sådant.

USA kan vara oerhört trendigt och pretto. Speciellt här i europeiskt snobbiga East Village, Manhattan, The Strokes och cineasternas mentala hemmaplan.

Men USA är också landet där 50 Cent, Sean Paul, R. Kelly och Busta Rhymes ligger på Billboards topp-10-lista.

Och så har vi Madonna.

Stora, slabbiga, smarta, vulgära Madonna.

Om en enda popmänniska ska få definiera Amerika får det bli Madonna.

Tanten har fräckheten att ha pretentioner, hon gör anspråk på att säga nåt om hur vi lever i dag och utan omsvep hävdar hon att hon är "konstnär" samtidigt som hon massproducerar sig.

Madonnas utstuderade pr-kampanjer, skändandet av Che Guevara, ambitionen att vara modern och den självmotsägande kritiken av konsumtionssamhället och framgångsmyten - "The American Life" - är magnifikt provocerande för Den Goda Smaken och just därför USA i ett nötskal.

Om man orkar lyssna, om man ser bortom kringverket, är hon bra.

"Intervention" på "American Life" slår nästan alla ansträngt hippa retroband med bonnlurksfrisyrer.

Precis som USA slår, säg, Norge.

***

Nästa vecka: Matthew Barneys "The Cremaster Cycle" på Guggenheim Museum. Han har orange hår, grisöron, vit kostym och golfskor. Stora bilar mobbar små bilar medan arbetare jobbar i hisschakten. Norman Mailer dyker upp. Mycket slem samt ett piano på potatisar.

Som sagt. Nästa vecka. Inte i dag. Men "Cremaster 3" framstår som favoriten.

Bara i New York, barn, bara i New York.

Knäxxx in da City

Fredrik Virtanen [email protected]