Stekarna är de enda som provocerar

NÖJE

Jag och Emelie skrattar oss galna mitt på dan när en tvättäkta stekare kommer gående på Norrmalmstorg. Flottigt Runar-hår, brun utan sol-kräm, Canada Goose-täckjacksväst, röd skjorta, jättestora wraparoundshades, blekta lyxjeans och hiphop-sneakers.

–Vet han om att han är en stekare? undrar jag.

–Jag tror det, säger Em. Det är liksom fint i de kretsarna.

Så är det. Runt Östermalm och City finns det, som den roliga tidningen Stureplan konstaterade, ”erkänt skickliga stekare”.

Att vara stekare är nu en godkänd subkultur. Den visar att man har råd med fjolliga kläder och fin hy. Stekare betyder pengar. Skitsamma om nån fattiglapp skrattar. På indieklubben Metropolis är modet motsatt. Där är alla fattiga, har second hand-kjol, randiga tröjor, poplugg och god 60-talssmak. Alla vill se likadana ut.

Mer än så sticker inte Stockholm ut just nu. Att vara normal – i sitt sammanhang – är det nya svarta. På 2000-talet är det så enkelt att vara hipp, eftersom hipphet säljs överallt, att de hippa har tröttnat.

De spelar vanliga som innerstadsfolk gör mest. Smaken sitter på insidan. Josh Rouse släta musik och medvetna dyra tristessklädsel är norm. Det är rätt behagligt. Men tråkigt.

Därför älskar jag stekarna, den enda i sanning provocerande subkulturen just nu. Stekarna ger ett poänglöst lågfinger rakt mot medelklassen. Vulgär smak, slabbiga mäklarbrickor, fläskkotletthår, ett liv helt utan budskap men med Olinda och dekadenta fester.

Stekarna är naturliga icke-förebilder som behövs på den breda svenska grå gatan. Som idiotiska irritationsmoment som det är okej att skratta åt.

VECKANS

Fredrik Virtanen

ARTIKELN HANDLAR OM