Tv bevisar det – vi är Ukraina

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

Foto: GUSTAV MÅRTENSSON/JERKER IVARSSON
Sverige 2008 – eller Ukraina 1978? Vi svenskar är inte så fula och supertöntiga som vi ser ut i ”Dansbandskampen” och ”Stjärnor på is”.
NÖJE

Att se ”Dansbandskampen” eller ”Stjärnor på is” utan att vara van vid eländet, är som när man är turist i en öststat eller på Balkan och ser något fult och knäppt på tv och tänker ”herregud så efterblivna de är i det här landet”.

Slutsats: Sverige är Ukraina.

Det är sällan vi ser på oss själva utifrån.

Vi har koderna och traditionen och vår nationella identitet och vet, rimligtvis, att helgunderhållningen på tv har en så kallad glimt i ögat.

Vi svenskar är inte så supertöntiga och fula som vi ser ut i ”Dansbandskampen”. Vi har varken Larz-Kristerz fullkomligt bisarra orangea jätteslag på kavajerna eller Nizeguys lågbudgetpreppylook och vi sportar inte Magnus Carlssons 90-talsfrisyr. Vi lyssnar faktiskt inte ens på dansbandsmusik längre.

Vi har heller inte, som Anki Edvinsson, på oss lila (lila!) glittrande dräkter. Vi bär heller inte bisarra Mississippi string ties som Markus Fagervall och vi åker verkligen, verkligen inte konståkning överhuvud taget.

Ändå gör vi det.

Tydligen.

Det är bara att zappa på tv:n en lördagskväll. Man blir en rymdvarelse.

Självfallet förstår jag hur det går till i skallen när ett par miljoner svenskar väljer dessa program, och varför de blir bitna av dem och jag inser rent av att för tittarna anses numer Tony Irvings glittrande kavaj helt normal.

Man vänjer sig med allting. Det mesta kan verka ok.

Jag är likadan. En gång reste jag runt med Melodifestivalen och redan efter en vecka tyckte jag att Arja Saijonmaa, Martin Stenmarck och Alcazar var bra på riktigt. Hjälp.

Det är klassisk indoktrinering och hjärntvätt. Om tv skulle visa apor som ramlar ner i hinkar, kul i och för sig, varje fredag skulle det snart framstå som fullkomligt normalt. Rent av bra. Kanske direkt lysande.

På samma vis lever människor i helt olika bubblor och det är därför som, säg, Fredrik Lindström anses som höjden av intellektualism av, säg, en genomsnittlig journalist, medan samme Lindström är en enkel underhållare för, säg, filosofiprofessorn Torbjörn Tennsjö. Det handlar om från vilket håll man tittar.

Nu råkar jag zappa mellan ”Dansbandskampen” och ”Stjärnor på is” och tror inte mina ögon.

Tittar folk verkligen på denna hejdlösa dynga?

Och då är det precis som när man sitter på ett hotellrum i Ungern eller Ukraina eller Azerbadjan och tänker ”70-talet ringde just er president och bad att få komma tillbaka. Gärna i platå”.

Och då måste man konstatera att Sverige inte är ett dugg modernare eller hippare eller tuffare.

Vi är Vitryssland. Vi är Balkan. Vi är Sibirien.

Vi är Charlotte Perrelli utklädd till transa i European Song Contest.

FAKTA

Veckans...

BABE. Martin Kellerman. ”Rocky 10 år – samlade serier 1998–2008” är ett briljant stockholmskt tidsdokument från en skenbar hiphopslacker. Och i en inledande självbiografisk novell visar Kellerman att han skriver nästan lika vasst och roligt som han tecknar. Julklapp till lillasyrran.

CD. ”The way I see it” med Raphael Saadiq. Sex år gamla ”Uptown” är en av 2000-talets soullåtar, men här tar den 42-årige Toni! Tony! Toné! och Lucy Pearl-grundaren ett förtjusande jättekliv bakåt och låter, helt skamlöst och perfekt, som Motown gjorde för 30-40 år sedan. Julklappen till storebror som älskar smala slipsar, hornbågade glasögon och redan har allt med The Temptations och Four Tops.

BOK. Eldkvarns kommande treminuterslåtarskiva är bra men den svagaste på länge. Boken ”Texter och historier från den stora landsvägen” är däremot ett storartat praktverk med Pluras minnen kring låtarna, ackordanalyser och finfina texter om bandet av Sophie Zelmani,Håkan Hellström, Peter LeMarc, Mauro Scocco, Andres Lokko med flera.

Julklapp till pappa.