”Viva la vida” gör mig jultokig

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden

Foto: Peter Wixtröm, AP, Börje Thuresson
Darin gör en anständig version av Coldplays ”Viva la vida” – som är årets jullåt. Magisk, är vad den är, skriver Virtanen.
NÖJE

Coldplays (och Darins) ”Viva la ­vida” är årets jullåt.

Den är magisk.

Magisk, säger jag.

Det är svårt att tugga i sig Coldplay. De är vulgära elefanter, lätt ­groteska. De är hitmusikens motsvarighet till filmer på Stieg Larsson-böcker. De är ­indierockens ”Let’s dance” eller popens plankstek. I teorin.

Men.

Att tänka mår man sällan bra av. Det komplicerar allting. Det är därför recen­senter – förr i alla fall, innan folklighet blev en större dygd än folkbildning – ­sällan tycker som publiken.

Så nu lyssnar jag bara – och det går ju inte att undvika. ”Viva la vida” är överallt igen eftersom ”Idol”- Darins karriär inte gått så bra, vilket inneburit att han tänker ställa upp i Melodifestivalen och att han har spelat in en ny version av 2008 års största hitlåt, för att verkligen vara säker på att få en hit.

Och vilken hit den är – igen.

I hear Jerusalem bells a-ringing / Roman cavalry choirs are singing

Be my mirror, my sword and shield / My missionaries in a foreign field

For some reason I can’t explain / I know St Peter won’t call my name

Never an honest word / But that was when I ruled the world

I varenda taxi, i varenda galleria, i varje pizzeria och från varenda pub inför evenemangen här i Globen och i varannan sportsändning dånar Darins eller Coldplays ”Viva la vida”. Till och med en kör i P1:s ”Gudstjänsten” sjöng den härom söndagen.

I?stället för att tröttna som man brukar göra på en tjatig hit så älskar jag den mer för varje gång. Det är ju för härligt.

Darin gör en anständig version – om Coldplays version är ”Terminator” så är Darins ”Terminator 3” – men det är förstås det Brian Eno-producerade originalet som man måste gå tillbaka till.

Och det är dags. För när den kom var jag någon helt annanstans (i The Verves 90-tal och Genesis 70-tal, närmare bestämt). Hösten 2008 hade jag sedan flera år sagt farväl till Coldplay efter att ha varit ett fan under början av 00-talet, då jag bodde i New York och inte hade en aning om att alla hemma i Stockholm satte den största tänkbara töntstämpeln på deras vulgära arenarock.

Det ändrades strax, alla började gilla blankpolerade pianon, men efter ”A rush of blood to the head” från 2002 var det över för mig (förutom fina ”Fix you” om Gwyneth Paltrow på ”X&Y” från 2005). Då ­hade Coldplay blivit dessa obehagliga elefanter, de var reklamradioskval och langos.

Men nu, nästan framme i 2010, är cirkeln sluten. Mitt 00-tal är, inser jag förbluffat, inringat av Coldplay. (Faktum är att Coldplay mer än något annat ­exemplifierar vad 00-talet var – men mer om 00-talet nästa måndag).

Jag är jultokig i ”Viva la vidas” rytmiska stråkar, kristna kyrkklockor, bombastiska bastrummor och texten om att knacka på Sankte Pers pärleport och inte få komma in – så leve livet! Och lev det helst ihop med den fetaste stråksektion du kan hitta.

FAKTA

Fråga Fredrik

Hallå! Jag håller med om din krönika om all mat-tv. Och dagen efter du skrev ­meddelade SVT: ”SVT hakar på ­trenden med kändisar som lagar mat i nya tv­-­serien ’Teatersupén’ i januari. I ­varje avsnitt bjuder ett par skådespelare in ­kollegor till bords. Jan Malmsjö, Helen Sjöholm och Tommy Körberg med­verkar”.

Suck. Kunde det inte lagas mat i ”Hockeykväll” också? /Leif

Svar: Eller hur! Och John Chrispinsson borde haft ett litet gasolkök under Nobelfestligheterna. Mat och kändisar är hetare än lava. Plura och Mauro Scocco kommer också i ett matprogram nästa år, på TV8. Om vi inte spruckit innan dess, som sagt.

Veckans...

BABE. Josefin Crafoord. Eller Adam Alsing. Det går inte att välja. Reklam­radion gör en protestsång, mot statliga avgifter, i stil med ”We are the word” och den är rolig och?…?vad säger man?…?full av radioansikten! Sök på ”rädda radion” på Youtube.

SKANDAL. Ingvar Oldsberg betalar inte tv-licens, hävdar Resumé. Det borde inte SVT-kungen behöva. Free Ingvar Oldsberg!

MP3. ”Make it on my own” med Anna Ternheim. Sveriges essigaste kvinnliga popstjärna, ihop med Nina Persson och Robyn och Annika Norlin och Ola Salo (va?), låter som det fina gamla svenska bandet ABBA. Eller ELO. Dystert och disko på en och samma gång.

TWITTRARE. Niklas Strömstedt på www.twitter.com/poptonten. Den gamle smörsångaren är en riktig lustigkurre och ordskojare av typen: ”Hm? ...?utvisning för ordvitseri?...?var det inte så? Annars kan jag meddela att man kan bli kakaohalt av för mycket choklad”. Hihi.

VARNING. Du bör helst inte stänga av julgransbelysningen genom att skruva ur en lampa. För att vara säker bör du dra ur kontakten. Okej?

AVSKY. ”Avatar”, filmen alltså, James Camerons sååå efterlängtande film. Jag längtade också men efter att ha sett den rent ofattbart löjliga trailern och de fula figurerna tänker knöggla sönder datumet 18 december, när den har premiär. Så arg är jag.

JULSÅNGER. Ja okej, visst, självklart, ”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl är förstås, som alltid, nummer ett. Och Bob Dylans julskiva är urtrevlig den också.