00-talet var lika lamt som Martin

Fredrik Virtanen spanar på popkulturen

Foto: AP, HBO, Jerker Ivarsson
00-talet var The Hives, Obama och Tony Soprano. Men det var också färglöst och lamt som Chris Martin i Coldplay.
NÖJE

Tänk när det blir dags för ett festligt 00-talsparty.

Hur klär vi ut oss? Vad lyssnar vi på?

00-talet hade ingen stil.

”Om du minns 70-talet så var du inte verkligen där”, brukar det heta.

För 00-talet gäller:

”Om du minns 00-tal så var var du verkligen där”.

Man var tvungen att titta mycket noga­ för att märka 00-talet. Så subtilt, slickt och blankt var det.

Just nu dränks vi i minnen och analyser av 00-talet. Folk tänker så det knastrar i varannan blogg och blaska. På omslaget till den nya boken ”Noll noll – decenniet som förändrade världen” står orden: modeblogg, nätdejting, Bagdad, The Hives, Obama, Stieg Larsson, spikmatta, ”Sopranos”, Google, ekomat, sms-lån, bugaboo och onlinespel.

Visst. Bokens redaktörer Tobias Nielsén och Anders Rydell har gjort ett skarpt arbete med att få 00-talet att låta karismatiskt.

Men det var det inte. Det var lamt. Det var årtiondet då generation ego vann, då vi drack komplicerat te, överdrev Stureplan och lagade mat. Bra mat, ekologisk och duktig – modern mat med avstamp i forna, gedigna tider. Precis som med modet, musiken och filmerna. Allt var retro i fräsch och jättesmart nytappning.

00-talet var bra.

00-talet var händelserikt.

00-talet var högkvalitativt. Vi hade verkligen lärt oss att ta det bästa från historien. Till och med de sopiga dokusåporna var starka, rent produktionsmässigt.­ TV4:s inställsamma helgunderhållning också. Hitlåtarna var jätteduktiga. Och tv-dramat hade aldrig någonsin varit bättre.

Men.

00-talet hade ingen stil.

00-talet hade ingen look.

00-talet hade inget stort nytt som syntes på håll – trots all ny hypersnabb och briljant teknik. Inte ens nya musikgenrer uppfanns. Synth kallades elektro, goth kallades emo, rave kallades new rave, det var ungefär allt.

00-talet var som Chris Martin i rockbandet Coldplay både lät och såg ut: Färglös, snygg, anonym, smart, tråkig – men bra. Absolut bra. Jättebra, faktiskt. Men osynlig. Lam.

00-talet var årtiondet då vi levde på nätet. Verkligheten flyttade in i cyberspace, cyberspace blev verkligheten. Vi gick inte ens ut för att hyra film eller köpa musik, den snodde vi hemma i soffan. Och eftersom det var ett oerhört kommersiellt och cyniskt årtionde där framgång mättes i antal klick på internet – det spelade ingen roll varför det klickades bara att det klickades – blev det ett inferno av sex, skvaller, shopping, stekare och kändisar som vann. Och det var ju inget nytt, det hade ingen ny look.

Såhär ungefär:

60-talet var Beatles-kostymer och mods, 70-talet var hippies och progg, 80-talet var new wave och rosa, 90-talet var, hm, inte så mycket det heller, men grunge och IT-skejtare kanske.

Hur klär vi ut oss när det är dags för 00-talsfest?

Hur klär man ut sig till bloggare?

FAKTA

Veckans...

BABE. Eva Hamilton, SVT-vd. Någon ska ha äran för att tv-bolaget HBO:s mästerserier går att se på SVT Play.

FILM. ”Avatar” i 3D. Först är textremsan som far runt i förgrunden irriterande. Sedan glömmer man bort att filmen ens är i (snorcool men nedtonad) 3D. Sedan blir man lite irriterad över all etnomusik och de bisarrt långa naturbilderna i flourescerande vildskog. Därpå! Därpå sitter man som förhäxad, uppslukad av kampen mellan det goda och det onda, mellan vita svin och naturbefolkning, mellan högteknologi och …­ träd. En riktigt saftig film. James Cameron har gjort det igen. 3D rocks.

MP3. ”Soldier of love” med Sade. Inget mästerverk som ”By your side” men vassare än 95 procent av alla r’n’b-knivar i lådan. Sade är sensationella – de dyker upp ungefär vart nionde år och är skarpa varje gång.

FRÅGA. Varför avskyr bönder 08:or? Det är VI som tvingas betala 500 spänn för en jävla julgran, en ”designgran”, även kallad Piff och Puff-gran, på Skåne­gatan i år. Jag nöjde mig med en vanlig – för 340 kronor! Bönder borde ha medkänsla. Skog är dyrt i innerstaden – men fint.

CD. ”Från där jag ropar” med Hästpojken. Herregud! Det fanns faktiskt ännu bättre låtar än på sexspårs-cd:n jag förhandslyssnade. Släpps den 28 december – byt skitskivan du får i julklapp. Det här är en av årets bästa svenskspråkiga cd. Ihop med Perssons Pack, [Ingenting], Anna Järvinen och Matti Alkberg.

BOK. ”Döda vita män” av Johan Hakelius. Min gode kollega kan verkligen randa. Denna gång en stilistfest med hårda fakta om ett antal vackra förlorare med fascinerande och bisarra livsöden. Hakelius anglofili går så långt att boken faktiskt verkar ha skrivits på engelska och sedan översatts till svenska. En litet konststycke.

Fråga Fredrik

Hej! Känns fel när min guru och mediala musikplank mot de stora massorna hyllar Darin. ”Viva la vida” var redan sönder­spelad, varför trampa en helt ok låt (textmässigt iallafall) ännu längre ner i skithögen av dagens populärmusik? Skivbolagens direktörer har verkligen tagit utnyttjande av produkter till helt nya höjder.

Och på tal om pärleporten så kan du fortsätta vara nere i 70-tals-Genesis för Shakespeare kommer sitta i himlen och nynna på ”Supper’s ready”. Märk mina ord=) Jesper

SVAR: Du, det blir värre! Nu lyssnar jag på slickrockmästerstycket ”Escape (The Pina colada song)” med Rubert Holmes. Längtar till Karibien. Fast inte det där ruggiga ”Robinson”-Karibien.