Drömpaniken är en patetisk plåga

Foto: Canal Plus
Jagar framgång I ”How to make it in America” jagar Ben och Cameron drömmen om att lyckas på Manhattan. Serien sätter fingret på en tidstypisk punkt: drömpanik – hur vi alltid jämför oss med de mer framgångsrika, skriver Virtanen.
NÖJE

Drömpanik är en sorts ­förbannelse, att alltid vilja ha mer, att inte ­titta neråt, att ständigt jämföra sig ­uppåt.

Utan att ens veta vad drömmen är, egentligen.

Canal Plus startade en ny kanal i veckan, Canal Plus series, bland annat med Tom Hanks och Steven Spielbergs halvmiljardprojekt ”Pacific”.

Mindre anspråksfull var premiären av ”How to make it in America”, men eftersom den är gjord av gänget ­bakom fullträffen ”Entourage”, däribland Mark Wahlberg, var förhoppningarna stora.

I ”How to make it in ­America” har ett liknande killgäng ­inte lyckats ta sig till Hollywood utan är kvar i New York, men temat, ­förutom manlig vänskap, är detsamma: Att ta sig ­uppåt. Att lyckas. Att ­jaga Drömmen.

Ben och Cameron är två snart-30-halvhipsters från andra sidan tunnlarna och broarna som ­inte lyckats på Manhattan. Paniken växer. Snart måste de kanske ge upp.

Misslyckade försök med design av skate­boards och t-shirts har nu bytts ut till att försöka skapa ett ­jeansmärke. De träffar självaste toppdesignern John Varvatos och fjäskar skamlöst men får dystra besked av hans assistent: ”Ge upp”, innan avsnittet slutar till mäster­liga toner av Richard Hells ”Blank ­generation”.

”Entourage” är betydligt ­roligare och en mer glamorös serie, ”How to ­make it in America” borde knappast ens kallas komedi och någon strålande serie är den inte, ännu.

Men den är sevärd för den sätter fingret på en öm och tidstypisk punkt: drömpanik.

Serien är byst med hyfsat framgångsrika människor som sliter, nätverkar och jämför sig med de ännu mer framgångs­rika som i sin tur jämför sig med de ännu mer framgångsrika. Och så vidare ända upp till helvetet.

Drömjakten är en mänsklig plåga och ett i-landsproblem av episkt patetiska proportioner. Människor som har det mesta men som aldrig blir nöjda, som tittar uppåt i?stället för på dem som ­sliter i köttpackningsdistriktet eller som ­kanske inte har något arbete alls.

Jag är en av dem. De flesta är sådana, väl? Men inte alla. Hur gör ni?

Hur lyckas man, som Jack Nicholson i ”Livet från den ljusa sidan”, ­konstatera: ”what if this is as good as it gets?” och ­vara nöjd med det? När slutar vi jaga drömmen, en dröm som dessutom är helt luddig i kanterna, som kanske inte ens finns?

När ska man fånga den här förbannade dagen, njuta av den och inse att drömmen är här, den är redan uppnådd, med råge rent av. När? Hur?

Zen-meditation? Gud? Lobotomi?

Kanske löser sig allt när jag får barn, vilket är strax.

FAKTA

Veckans ...

BABE. Josephine Bornebusch i ”Solsidan”, TV?4. ­Lite lik-som-bär med ­Izabella Scorupco, visst?

FLASHBACK. Rufus Wainwright, New Yorks popkabarékonung, i en inspelning från 2005, sjöng Leonard Cohens ”Chelsea ­hotel #2” (från ”New skin for the old ceremony”, 1974) och varje nervtråd i det innersta av mina eländiga kroppsfunktioner skrek ”JA, JA, JA, det här är perfektionistisk poesi, det här är mästerverk, det här är tragikomik på Shakespeares nivå”. ­Givetvis inte bättre än Cohens original, men annorlunda, mer ­iakttagande än närvarande. ­Sändes i hyllningsprogrammet till mästaren – som spelar i Sverige i augusti – på SVT i fredags, versionen finns på Youtube. Sök, hitta, njut.

INDIE-MP3. ”Forest green, oh forest green” med Holly Miranda. Hetgullig hippiepop.

TV-SKÄMT-SOM-GÅTT-FÖR-LÅNGT. ”Anna ­Anka söker assistent”. Oklart vem som är enfaldigast. 1) TV3 som låtsas att hon är ­Donald Trump. 2) Den obildade lycksökaren själv som faktiskt verkar tro att hon är Donald Trump, att hon faktiskt åstadkommit något av något som helst värde. 3) De som söker tjänsten som hennes assistent. 4) De som fortsätter att titta på trashfesten efter första avsnittet. Mycket oklart, lagren av enfald är oändliga. Men här är vi nu. Året är 2010. Vi ska alla dö.

LIKA-SOM-BÄR III: Bröderna Rongedal. Kanske ingen chock?…

MP3. ”Världen är din” med Monty. Hela cd:n ”2010” är vass. Som ett Ratata för, tja, 2010.

Fråga Fredrik

Hej! Har inte så mycket att säga om sex­trippelartikeln, förutom att jag som 80-­talist var tvungen att googla Raquel Welch. Men apropå din lika-som- bär, ”överåklagare Christer van der Kwast och Martin Beck. Uncanny”: Skådespelerskan Emily Watson och Ozzy Osbourne är i princip enäggstvillingar, har jag lagt märke till på sistone. Uncanniest! / Kalle

Svar: Haha. Nu var du elak mot Emily. Eller mot fru Sharon. Lite oklart.